— “Förstår du verkligen inte vad du gör?” — Tamara Viktorovnas röst darrade av djup, smärtsam ilska. — “Du vill ta ifrån din egen bror det som rättmätigt tillhör honom!”
Olga satte långsamt ner sitt glas med iste och lade handen på magen, där bebisen svarade med en mjuk spark. Hennes hjärta drog ihop sig, som om ett åskväder mullrade inom henne.
— “Mamma,” sa hon med en mjuk men bestämd röst, “det var morfar Michail Petrovitj själv som valde att testamentera lägenheten till mig. Notarien bekräftade det – han var helt klar i huvudet till slutet.”
— “Klar i huvudet?” — utbrast Tamara Viktorovna och reste sig upp, med darrande händer. — “Han var gammal, sjuk, du övertalade honom!”
Olga tänkte på alla nätter vid hans säng, alla mediciner hon köpt, alla varma ord som försökte ge hans trötta hjärta lite värme. Hennes blick blev skarp:
— “Jag fanns där när allt hopp var borta. Andrej kom bara när det fanns pengar att hämta.”
Tamara Viktorovna, med tårar i ögonen, sa:
— “Andrej är din bror, en man! Han behöver ett tak över huvudet för att bilda familj. Och du? Du får bo i en etta med en ingenjör till man och klara dig ändå!”
— “Jag har ett hem,” svarade Olga med stål i rösten. — “Det är inte väggarna som gör ett hem, utan kärlek och ömhet. Jag vill ge mitt barn mer än bara tak över huvudet — ett ställe där skratt och ljus bor.”
— “Du tänker bara på dig själv!” — snörvlade hennes mamma. — “Och familjens heder då?”
— “Ett namn är bara ett ord,” viskade Olga. — “Det som räknas är hur man bär det i livet, inte vilken skylt som hänger på huset.”
Tamara Viktorovna tog ett steg tillbaka, som om hon insåg klyftan mellan dem.
— “Så du är redo att förlora allt? Mig, din bror, din familj?”
— “Jag har redan förlorat allt,” viskade Olga. — “Men jag har vunnit friheten att vara ärlig — mot mig själv och det barn som växer inom mig.”
Tamara Viktorovna sänkte blicken, oförmögen att svara.
Några dagar senare ringde det på dörren. Olga öppnade och såg Andrej och Kristina på tröskeln.
— “Vi kom för att…” började de, men Olga, beslutsam, visste att de aldrig skulle förstå.
— “Förlåt,” sa hon mjukt och stängde dörren. — “Mina värderingar har förändrats.”
Hon smekte sin mage och kände barnet röra sig igen. Världen var hård och orättvis, men inom henne fanns nu en orubblig styrka: hon hade valt kärlek framför krav. Det var hennes verkliga hem.
