Anna hade arbetat i familjen Niewiers hus i många år. Den dagen hade ägarna åkt bort, och efter att ha avslutat alla sina sysslor i huset bestämde hon sig för att vila lite vid fönstret. Plötsligt fångade en pojke hennes uppmärksamhet när han gick längs staketet. Han var mager, hade trasiga kläder och såg väldigt trött ut.
— Han måste vara hungrig, tänkte Anna med medkänsla för det fattiga barnet. Hon tittade på klockan och insåg att ägarna inte skulle komma tillbaka snart, och gick ut på gården.
— Hej, vad heter du? frågade hon försiktigt när hon närmade sig pojken som noga tittade på gatan.
— Mariusz, svarade han och såg misstänksamt på henne.
— Kom med mig, föreslog Anna. — Jag ska ge dig en bit äppelkaka, och pojken följde henne utan att tveka. Han var mycket hungrig och hade inte ätit på hela dagen.
I köket skar Anna en stor bit kaka och ställde tallriken framför pojken.
— Vad gott! utropade Mariusz när han tog en tugga. — Min mamma brukade också baka såna här!
— Var är din mamma? frågade Anna försiktigt. Pojken stannade upp, slutade äta och sänkte blicken.
— Jag har letat efter henne länge… Hon försvann, sa han tyst.
— Ät nu, ät, sa Anna vänligt. — Du kommer säkert att hitta henne.
Just då öppnades dörren — ägarna hade kommit tillbaka. Anna ryckte till när hon hörde steg.
— Vem har vi här? frågade Sergiusz förvånat när han tittade in i köket. Hans ögon vidgades när han såg pojken.
— Vem har du tagit med dig, Anna? frågade han strängt.
— Det här barnet letar efter sin mamma, han är hungrig, så jag bestämde mig för att ge honom mat, svarade hon lugnt och ryckte på axlarna.
— Så nu hjälper du alla som hamnar på gatan? Och vi ska inte bry oss? blev Sergiusz upprörd.
Mariusz började gråta när han hörde det.
— Jag går nu, sa han och ställde ifrån sig den oätna biten kaka.
Ewa klev fram:
— Vänta, pojke, sa hon vänligt. — Var har du tappat bort din mamma?
Ewa hade alltid varit snällare än sin man, och även om Sergiusz ofta skällde på henne för att hon var för mild, kunde han inte förändra hennes natur.
— Jag bor med min farfar, men han är elak. Han skriker hela tiden på mig, erkände Mariusz och drog fram ett gammalt fotografi ur fickan. — Det här är mina föräldrar, vi brukade bo tillsammans, sa han och räckte fotot till ägarna.
Ewa tog fotot och stelnade när hon kände igen sin dotter Maria.
— Sergiusz, det här är vår dotter! ropade hon med darrande röst och gav fotot till sin man.
Sergiusz tog fotot med misstro.
— Mariusz, var fick du det här fotot ifrån? frågade han förvånat.
— Jag hittade det hos farfar. På baksidan stod en adress, så jag kom hit. Jag trodde kanske att mamma bodde här, svarade pojken och lugnade sig lite. — Farfar sa att mamma övergav mig, men jag tror inte på honom!
— Omöjligt! upprepade Ewa och mindes hur deras dotter Maria en gång rymde med en man som hette Paweł. I flera år hörde de inget om henne, sedan kom hon tillbaka… och snart dog hon i en bilolycka på väg hem. Den dagen blev deras verkliga mardröm och de blev kvar, bara de två.
— Var är din pappa? frågade Sergiusz.
— Pappa är död. Han dog för ett halvår sedan, svarade Mariusz och började gråta igen.
Paret var skakade. De hade hittat sitt barnbarn! Trötta på ensamheten bestämde de sig för att behålla pojken hos sig.
— Vet du, lilla vän, vi ska visa dig ditt rum, sa Ewa.
— Kommer mamma? frågade Mariusz.
— Din mamma är nu med din pappa, svarade hon sorgset.
Mariusz blev alldeles blek.
Efter en tid ordnade paret med adoptionspapper. Farfar motsatte sig inte när han fick veta att pojken togs in av välbärgade människor.
Anna var lycklig. Tack vare den dagen hon mötte pojken återfick ägarna sin lycka. Med tiden slutade Mariusz vara en fattig föräldralös pojke. Han blev en välklädd pojke med goda manér och en kärleksfull familj.
