När min dotter fick en son var jag överlycklig. Jag bestämde mig direkt för att hjälpa till – jag visste hur svårt det är att kombinera arbete med ett nyfött barn. Nästan varje dag kom jag tidigt på morgonen och stannade till kvällen. Jag matade den lille, tvättade blöjor, gick till parken, vaggade honom tills han somnade, medan min dotter jobbade.
Jag bad aldrig om något tillbaka. Att bara få vara där fyllde mig med glädje.
Men en dag hände något oväntat.
Efter en promenad gick jag till köket för att ta ett äpple och en bit ost. Då hörde jag min dotter säga:
— Mamma, snälla, ta inget från kylskåpet. Det är vår mat, vi köper den för våra pengar.
Jag stelnade till.
— Förlåt, det var inte meningen… Jag är bara lite trött, jag har varit med bebisen hela dagen…
— Jag förstår — svarade hon. — Men du kan ta med dig egen mat. Det här är inte ett café.
Jag kände mig djupt sårad. Inte på grund av maten, utan för hur hon sa det.
På kvällen tänkte jag länge på det. Morgonen därpå ringde jag henne lugnt:
— Älskling, du måste hitta en barnvakt. För tillfället kan jag inte komma längre. Jag är trött på att känna mig ovälkommen i ett hem där jag ger så mycket.
— Vad? — svarade hon förvånat. — Mamma, är du allvarlig? Du vet hur mycket du hjälper oss!
— Jag vet. Och jag gjorde det med kärlek. Men jag är inte en barnflicka. Jag är mormor. Och jag vill att det ska respekteras.
Det var inte ett lätt samtal. Men jag insåg att man ibland måste uttrycka sina känslor – inte av bitterhet, utan för att bli bättre förstådd.
Jag älskar fortfarande mitt barnbarn av hela mitt hjärta. Men ibland, för att bevara familjefriden, måste man ta ett steg tillbaka – och låta andra inse ens verkliga värde.
