En åttaårig pojke gick i fyrtio dagar med en tätstickad vintermössa neddragen över huvudet – trots tryckande sommarvärme. När skolsköterskan Sophia till slut beslutade sig för att titta under mössan, blev hon fullständigt chockad.
Medan andra barn sprang runt på skolgården i T-shirt och shorts, bar pojken tjocka byxor, en varm dunjacka och en mössa neddragen ända till ögonbrynen – som om den satt fastklistrad.
”Hej där,” sa Sophia mjukt. ”Är du inte väldigt varm? Kanske du borde ta av dig mössan?”
Pojken ryckte till, höll hårt i mössan och viskade att han ville behålla den på. Sophia lät honom vara, men hon kunde inte släppa oron. Pojken blev stel så fort någon nämnde mössan.
Vid lunchen pratade hon med klassläraren, som sa att pojken inte tagit av sig mössan sedan påsklovet – och att han fått ett sammanbrott på idrotten när någon försökt tvinga honom. Familjen svarade alltid att det var ett ”familjebeslut” och att ingen hade med det att göra.
En vecka senare togs pojken in akut på sjukhus med svår huvudvärk. Sophia, som inte längre stod ut med oron, tog på sig handskar och tog försiktigt av mössan. Det hon såg fick henne att stelna.
Under mössan fanns inget hår – bara ett huvud täckt av runda, inflammerade ärr. Några var gamla och hade börjat läka, andra var färska och infekterade. Det gick inte att ta miste – cigarettbrännskador.
Pojken sa inget först, men med blicken i golvet viskade han till slut att hans pappa förbjudit alla att röra mössan. Hans storebror hade köpt den för att dölja märkena.
Den natten greps pappan av polisen. Pojken placerades på en trygg plats där han äntligen fick den vård han så desperat behövde.
