Det var en stillsam och varm kväll på ranchen. Solen sjönk sakta över landskapet, och jag fångade det gyllene ljuset i ett fotografi. Jag skickade bilden till min man, övertygad om att han skulle uppskatta ögonblickets skönhet lika mycket som jag.
Men hans svar förvånade mig: ”Titta noga. På staketet. Zooma in.”
Förvirrad följde jag hans uppmaning, och mitt hjärta slog ett extra slag. Där, inristat i träet, fanns mina initialer tillsammans med min före detta pojkväns, inramade av ett bleknat hjärta. En glömd skärva av mitt förflutna, som väckts till liv igen.
Jag försökte genast förklara att jag inte lagt märke till det tidigare och att det inte betydde någonting för mig längre. Men för min man var det mer än en gammal snidade symbol – det var en ovälkommen påminnelse om en annan tid, en annan kärlek.
Ibland återvänder det förflutna när vi minst anar det. Ett enda foto kan öppna gamla sår och påminna oss om hur bräckligt förtroende kan vara.
