– Laci! Min son, är du klar? ropade hans mamma från köket.
– Ja, mamma, jag ska bara kontrollera väskan en sista gång! – svarade Laci och torkade dammet från sitt silverbälte. Han packade allt noggrant och militäriskt: sin legitimation, ett litet foto på sina föräldrar och såklart… paketet med brev från Ági.
Han var knappt tjugo. Livets tyngd vilade redan på hans axlar, men i ögonen fanns fortfarande hoppet från ungdomen. Han hade varit tillsammans med Ági i två år. Hon hade lovat att vänta på honom medan han gjorde sin värnplikt.
– Jag ska skriva varje dag, sa Ági den dagen de skildes, stående på stationen medan Laci, nästan skakande, såg tåget som skulle föra honom bort.
– Jag ska också skriva, svarade Laci, och höll hennes hand som om han aldrig ville släppa taget.
Tåget avgick. Ági vinkade och Laci stod kvar vid fönstret, försökte memorera varje rörelse: hennes ögon, hennes hår, hur vinden grep tag i det. Deras läppar viskade: ”Jag älskar dig.”
Dagarnas gång i armén var långa, men varje kväll skrev Laci. Han berättade om vakterna, maten i matsalen, hur grabbarna skämtade i baracken. Men i varje brev fanns alltid samma budskap: ”Jag saknar dig.”
Ági svarade – i början.
Varje vecka kom ett brev. I ett långt doftande kuvert med ett litet hjärta. Sen var det varannan vecka. Sen… upphörde breven plötsligt.
– Kanske är hon sjuk, tröstade sig Laci.
– Eller så är hon hos mormor. Det finns inget postkontor i bergen… Men det var bara ursäkter. Killarna i plutonen skrattade:
– Glöm det, mannen! Ett år är lång tid – särskilt för en tjej!
– Ági är inte sån! – snäste Laci. – Hon har lovat.
Sedan kom dagen. Avmönstring. Slutstation. Laci packade sin väska och la det sista brevet från Ági i innerfickan.
– Det har gått månader, tänkte han bittert, men han höll det inom sig.
Stationen var full av folk. Föräldrar, syskon, flickvänner med blommor och tårar. Laci letade efter ett enda ansikte i mängden.
Det var inte där.
Folkmassan började skingras, tågvisslan tonade bort. Laci stod ensam kvar på perrongen. Kall vind grep tag i hans rock.
– Kanske är hon bara sen… mumlade han.
Och då såg han det. På motsatt perrong. En kvinna… med ett barn i famnen. Barnet sov. Kvinnan såg på Laci.
Det var Ági.
Laci kunde inte röra sig.
Hans hjärta stannade till.
Hennes ögon var mörka, på läpparna vilade en sorg. Hon log inte. Hon bara såg på honom… sen böjde hon huvudet och vände sig om. Hon lämnade stationen långsamt.
Laci stod kvar. Världen runt honom försvann. Ljudet dog ut, människor försvann. En enda tanke fanns kvar:
– Det är omöjligt.
Plötsligt ryckte Laci till, som om han vaknade. Han började springa efter Ági. Hans ben darrade men han samlade sin kraft och ropade:
– Ági! Vänta!
Flickan stannade, men vände sig inte om. Barnet rörde sig i famnen men somnade om. Laci stod några steg bort, rädd att ett ord skulle förstöra allt.
– Du… du är här, sa han till slut.
Ági vände sig långsamt om. Deras blickar möttes. Där fanns allt: förvåning, smärta, skam… och en kärlek som aldrig dött.
– Du är tillbaka, viskade hon.
– Ja. Jag trodde vi skulle åka hem tillsammans, svarade Laci hest.
Ági sa ingenting. Hon såg på barnet. Pojken rörde sig, som om han kände sin fars närvaro. Något glittrade i Lacis ögon.
– Är det… mitt barn? frågade han tyst.
Flickan svarade inte genast. Hon kämpade inom sig. Sen skakade hon på huvudet.
– Nej, sa hon enkelt. – Han är min mans.
Laci kände det som om en sten krossade hans bröst. Men han föll inte. Han stod där, som en skugga i solljus.
– Din man? upprepade han. – Men… du sa… du lovade…
– Jag vet vad jag lovade. Och jag vet vad du lovade. Jag räknade varje minut… i början. Men sen… klarade jag inte mer.
– Hur många brev fick du av mig? – frågade Laci, rösten skälvde.
– I början… varje dag. Och sen plötsligt… inget mer.
– Det är inte sant! – utbrast han. – Jag skrev varje natt! Varenda natt! Någon måste ha stoppat dem!
Ágis ögon fylldes av tårar. – Jag trodde du hade glömt mig. Jag väntade i månader. Sen kom han… han hjälpte mig, förstod mig… jag trodde jag också förtjänade lycka.
– Och är du lycklig? – frågade Laci tyst.
Efter en lång tystnad svarade hon:
– Det spelar ingen roll vad som kunde ha varit… det här är mitt liv nu.
Laci satte sig vid perrongens kant. Vinden lekte med hans hår. Ági såg på honom en stund, kramade barnet och sa:
– Han heter Dani. Och min man är en god människa nu. Jag är ledsen att det blev så här.
– Jag också, viskade Laci.
När flickan försvunnit satt Laci kvar länge. Han tog fram det första brevet från Ági. Papperet var gult, bläcket nästan borta. Det stod:
”Jag älskar dig. Jag väntar.”
Laci log. Ett torrt, bittert leende. Sedan reste han sig. Framtiden såg annorlunda ut nu.
Men man måste leva.
