Jag tog upp telefonen ur fickan och tryckte på ”spela upp”.
Den dolda kameran i min mammas brosch – en gåva jag hade gett henne – hade spelat in allt: varje ord, varje förolämpning, varje befallning.
Robert blev genast röd i ansiktet.
– ”V-Vad… vad är det här?” stammade han och sträckte sig efter telefonen.
– ”Det är beviset på att du inte är den man du utger dig för att vara. Och om du undrar — allt är redan skickat till advokaten.”
Jag såg honom rakt i ögonen.
– ”Så, kära Robert, antingen går du självmant, eller så vidtar vi rättsliga åtgärder. För övrigt… tror jag att mamma har några klänningar som passar perfekt för en dag i domstol.”
Min mamma lyfte på huvudet för första gången och log svagt.
Sedan, utan ett ord, tog hon fram den gamla resväskan ur garderoben och började packa.
Till sig själv.
Den här gången, åt rätt håll.
Om du gillade den här historien, glöm inte att dela den med dina vänner. Låt oss sprida känsla och inspiration tillsammans!
