En kvinna hörde ett spädbarn gråta på grannens veranda – hon adopterade honom. År senare avslöjade hon sanningen bakom adoptionen, och det de upptäckte förändrade allt.
Jag var på väg hem efter ett nattskift när jag i mörkret hörde ett spädbarn gråta och rynkade pannan. Jag tittade mot min granne Ellies hus och såg en barnvagn på verandan. Med ögonen uppspärrade gick jag närmare och såg barnet gråta och vifta med armarna. Orolig ringde jag på flera gånger, i hopp om att få barnet att sluta gråta.
— ”Hej Judy. Vad…?” sa Ellie när hon öppnade dörren, förvånad över att se barnet.
— ”Ellie, vad är det som händer? Varför står det ett spädbarn på din veranda?” frågade jag oroligt.
— ”Ingen aning,” svarade hon och skakade på huvudet.
— ”Hörde du inte att det grät?”
— ”Nej, jag tittade på tv i mitt rum. Det enda jag hörde var dörrklockan. Ska vi ringa polisen? Vad gör vi?”
— ”Jack?” frågade jag, märkligt nog reagerade hon konstigt.
— ”Tja… ja.” Jag ryckte på axlarna. Jag hade aldrig varit med om något liknande – det kändes som en film. Vi hade inget annat val än att ringa polisen.
Polisen tog med sig barnet till ett barnhem och lovade att undersöka saken och försöka hitta föräldrarna. Några dagar senare besökte min man Justin och jag barnhemmet. Ingen hade hört av sig, så vi beslutade att adoptera pojken och kallade honom Tom.
Livet blev komplicerat, och det var inte lätt att vara föräldrar, men vi gav inte upp. Tyvärr dog Justin när Tom var åtta år. Det drabbade honom hårt – de var bästa vänner. Med terapi och ömsesidigt stöd tog vi oss igenom sorgen. Jag var stolt över min son och tacksam att jag hade hört hans gråt den natten.
Efter Toms trettonde födelsedag gjorde jag renoveringar hemma. Jag var utmattad av tonåringar och distraherande mammor. En dag hittade jag honom rotandes bland papper.
— ”Vad är det här, mamma? Är jag adopterad?” frågade han med stora ögon.
Jag ville inte att han skulle få veta det så, men det var sant. Jag satte mig och berättade allt – gråten på verandan, hur vi gick till barnhemmet och skrev på adoptionspappren.
— ”Jag vill att du ska veta att inget förändras: du är min son, Justin var din pappa. Vi älskade dig. Tror du mig?” frågade jag, nervöst.
Tom grät lite, saknade sin pappa, men verkade lugn… tills några dagar senare, då han försiktigt kom fram till mig.
— ”Mamma, kan vi prata?” frågade han tyst.
— ”Självklart. Sätt dig ner.”
— ”Jag vill hitta mina biologiska föräldrar,” sa han snabbt. ”Jag älskar dig och pappa, men jag vill veta mer om dem… kanske få kontakt.”
Jag kunde inte säga nej.
— ”Vi kanske inte hittar dem. Vi har väldigt lite information. Polisen lyckades inte för tretton år sen. De kanske inte ens vill träffa dig. Är du redo för det?” frågade jag varsamt.
Tom funderade ett ögonblick och nickade. ”Jag tror det. Om inte, pratar vi med Dr Bernstein,” sa han med ett svagt leende.
— ”Bra. Jag är stolt över dig. Låt oss sätta oss vid datorn och se vad vi kan göra.”
Barnhemmet hade inga nya uppgifter, men vi hittade organisationer specialiserade på återförening av adopterade.
Vi försökte allt: inlägg på Facebook, tweets om kvällen då jag hittade honom, frågade grannar att dela vidare… men inget fungerade.
En dag, hemma hos Ellie, delade jag min besvikelse.
— ”Tom är ledsen… Jag är rädd att vi inte kommer lyckas.”
— ”Varför vill han hitta sina biologiska föräldrar?” frågade hon bekymrat.
— ”Jag tror det beror på Justins död. Han söker en fadersgestalt. Jag vill hjälpa honom, men jag är utmattad,” sa jag och vände bort blicken.
— ”Stackars Jack,” mumlade hon.
— ”Jack?” sa jag, förvånad.
— ”Eh… alltså… jag…”
— ”Ellie, vet du något?” Min röst blev hård. Jag hade alltid undrat – hon hade ju inte hört barnet gråta den natten.
— ”Okej!” ropade hon och började gråta. ”Jag visste inte vad jag skulle göra… jag var rädd att bli anklagad…”
— ”Berätta.”
— ”Jag vet vem Toms mamma är… hon heter Alana,” sa hon och tog fram ett halsband och ett brev från sitt rum. ”Min vän Alana var gravid, men lämnade sin pojkvän Alex för en annan. När magen började synas, lämnade hennes nya kille henne. Hon ville inte att Alex skulle få veta om barnet. Hon bad mig ta hand om honom.”
Hon räckte mig brevet. ”Hon ville adoptera bort honom, men en dag dök hon upp på min veranda med det här halsbandet med hans namn och födelsedatum. Hon skrev att hon skulle komma tillbaka när hennes liv var stabilt.”
— ”Varför ringde du inte polisen?” frågade jag, chockad.
— ”Jag ville inte ha ett barn. Jag är inte gjord för det… så jag sparade brevet och halsbandet och stängde dörren. Sen kom du.”
Jag höll tillbaka ilskan och frågade:
— ”Har hon kommit tillbaka? Och pappan?”
— ”Aldrig. Jag vet inte ens om de lever. Men jag sparade hans nummer.” Hon tog fram sin gamla mobil och gav mig Alex kontakt.
Jag ringde. Han hade ingen aning om att Alana varit gravid. Efter en halvtimme gick han med på att träffa sin son. Jag berättade för Tom, som tog emot nyheten med försiktighet men också glädje.
Nästa dag kom Alex hem till oss. De pratade länge om fotboll, baseboll och tv-spel. När han gick frågade han om han fick träffa Tom igen. Jag sa att det var upp till Tom.
De byggde upp en stark relation. Jag lät Alex ta med Tom hem till sig. Vi försökte hitta Alana, men hon verkade ha försvunnit.
Till min förvåning blev Alex och jag vänner, sen ett par, och vi gifte oss när Tom fyllde arton. Han följde mig till altaret, och jag var tacksam över att inte vara ensam när han började universitetet.
Trots hemligheter och oväntade vändningar skulle jag inte ändra någonting. Jag har en underbar son och en sammansvetsad familj.
