Det regnade kraftigt ute. Jag kom hem från jobbet när jag såg en fattig kvinna. Hon satt på trottoaren med armarna omslingrade runt sig själv. Jag fick mycket medlidande med henne och bestämde mig för att närma mig.
— Kom hem till mig, sa jag. — Jag har ett garage. Där är varmt. Det finns toalett och en säng.
Kvinnan tittade på mig med en konstig blick.
— I ett garage? frågade hon.
— Det är inte så hemskt som det låter, lade jag snabbt till. — Det är tillfälligt. Tills du hittar en bättre lösning.
Hon gick med på det. Jag satte upp henne på en gammal fällsäng. Jag gav henne en filt, lite mat och en reservvattenkokare. När jag gick därifrån stängde jag dörren till huvudbyggnaden, inte av rädsla, utan av vana.
Nästa dag berättade jag för min partner. Hon var inte glad. ”Du litar för mycket,” sa hon.
När jag kom hem nästa kväll och öppnade garagedörren blev jag chockad. Den okända kvinnan jag tagit in…
Det var inte längre ett mörkt och dammigt förråd, utan en riktig bostad. De gamla möblerna var ordnade, golvet var tvättat och en stickad filt låg på sängen.
En bukett torkade örter hängde på väggen, som i ett lantligt hem. Luften doftade mynta och lavendel. I ett hörn stod ett ljus och några gamla fotografier. På fotografierna kände jag igen min gäst: ung, med barn, en man i uniform, ett strålande leende.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag kände en blandning av förvåning, tacksamhet och en konstig värmekänsla.
— Förlåt om jag överdrev, sa hon när hon kom fram från bakom en gammal garderob, med en kopp i handen. — Jag gillar inte oreda. Inte ens när det inte är mitt hem.
— Du… du har gjort allt det här på en dag?
— Jag hade tråkigt, sa hon med ett leende. Och du gav mig ett tak över huvudet. Jag ville tacka dig på mitt sätt.
Jag satte mig ner på en stol. Tyst. Och jag förstod: jag hade aldrig känt mig hemma i det här huset… förrän hon kom. Och hon hade fört ordning — inte bara utvändigt, utan inuti också.
