Efter hennes makes död kom kvinnan varje helg till kyrkogården: hon rengjorde gravstenen, ryckte bort ogräs och lade ner färska blommor.
En morgon, när hon kom fram, lade hon märke till något konstigt. Nära hennes makes grav stod en okänd kvinna i fyrtioårsåldern. Främlingen borstade försiktigt gravstenen och lade handen på fotot som om hon ville be om ursäkt.
Änkan, upprörd, vågade inte närma sig utan höll sig på avstånd för att iaktta. Ett år gick utan att hon såg besökaren igen. På sin makes födelsedag återvände hon till kyrkogården och såg henne igen.
— Ursäkta… kände du min man?
Änkan trodde att hon kände igen henne som sin makes älskarinna, men sanningen överträffade hennes värsta farhågor.
Främlingen vände sig om. Hennes blick avslöjade både oro och oändlig mildhet.
— Ja. Förlåt att jag stör dig. Jag… jag kunde inte låta bli.
— Vem är du? viskade änkan. — Var du nära honom?
Kvinnans röst darrade. Hon tog fram en skrynklig pappersbit ur sin väska och gav den till främlingen.
— Jag körde bilen. Just den där. När… det hände.
Världen tycktes svaja. Änkan var tyst, papperet darrade i hennes hand. Det var den officiella rapporten från utredningen: allt bekräftades. Hon mindes att ingen då hade hållits ansvarig.
— Har du kommit hit hela tiden? frågade hon till slut.
— Ja. Ofta. Ibland på natten. Jag väntade mig inte din förlåtelse.
Änkan gick långsamt fram till graven.
— Han var envis. Jag bad honom tusen gånger att inte ta genvägen…
Hon vände sig mot främlingen.
— Gå nu. Hennes ton var lugn. — Inte för att jag hatar dig, utan för att han aldrig skulle ha förlåtit mig om han såg dig lida så här för alltid.
Främlingen ville säga något, ändrade sig, nickade och gick iväg utan att se sig om.
