Jag heter Matteo. Som barn trodde jag att vår familj var enkel men stark. Vi levde enkelt, men med värme. Min pappa arbetade i sin verkstad, och min mamma stannade hemma för att ta hand om mig. Jag var deras enda barn, och jag trodde att allt alltid skulle förbli så.
Men en dag förändrades allt. Min pappa förlorade sitt jobb. Jag förstod inte mycket då, men jag märkte att glädjen var borta. Han blev tyst, och mina föräldrar började bråka. På nätterna hörde jag mamma skrika, smälla i dörrar, och sedan… en tystnad som var mer skrämmande än orden. Senare upptäckte pappa att mamma hade en annan man. Vårt hem var inte längre en trygg plats. Pappa lämnade oss. Jag saknade honom varje minut. Och mamma… hon sa bara: ”Han har lämnat oss. Glöm honom.” Men jag kunde inte.
En dag vaknade hon på gott humör – för första gången på länge.
”Packa dina saker, vi åker till havet”, sa hon. Jag blev glad. Jag trodde på henne. Vi tog bussen, och vid en hållplats sa hon: ”Vänta här. Jag ska köpa en glass till dig.” Jag satt kvar på bänken… och såg henne aldrig igen.
Timmarna gick. Det blev kallt. Jag ropade på henne, grät, men hon kom inte tillbaka. Någon hittade mig och kontaktade min pappa. Han kom – med tårar i ögonen. Han sa: ”Din mamma har övergett dig. Hon kommer inte tillbaka.” Jag ville inte tro det. Men det var sant.
Pappa och jag började ett nytt liv. En kvinna vid namn Giulia kom in i våra liv. Hon var snäll och tålmodig. I början höll jag mig på avstånd, men sakta började jag kalla henne ”mamma” – för hon var verkligen där. När min lillasyster föddes förstod jag för första gången vad en riktig familj är.
Senare berättade pappa att min biologiska mamma ringde nästa morgon och lämnade bara en adress. Sedan försvann hon. Domstolen tog ifrån henne vårdnaden. Ingen hörde någonsin av henne igen.
Åren gick. Jag blev vuxen, tog examen, fick jobb och köpte min egen lägenhet. Pappa och Giulia fanns alltid där för mig.
En kväll kom jag hem och såg en kvinna sitta på en bänk utanför mitt hus. Hon lyfte huvudet: ”Matteo… jag är din mamma”, viskade hon. Jag kände knappt igen henne. Hon hade åldrats, och hennes röst var främmande.
Jag ringde pappa. Han kom tillsammans med Giulia. Han sa: ”Min son, det är du som bestämmer vad som händer nu.”
Jag tittade på henne och kände ingenting. Bara tomhet.
”Du är inte min mamma”, sa jag. ”Du gick. Du lämnade mig. Jag har en mamma och en pappa – de står här.” Hon grät, men jag förblev lugn. Jag bad henne gå.
Sedan kramade vi varandra, vi tre. Jag viskade: ”Tack för att ni alltid funnits där. Jag älskar er.”
Och det var sanningen.
Lämna aldrig era barn. De har inte valt att komma till världen. Men de behöver kärlek. Jag, Matteo, vet det – och jag bär den sanningen i mitt hjärta varje dag.
