Vårt hem, en enkel bostad med flagnande färg, var allt vi kände till. Med mina tre döttrar, Lily, Emma och Sophie, var det vår tillflykt, vår lilla värld. Men vår lugna vardag krossades när hyresvärden, herr Peterson, tvingade oss att lämna huset i en vecka så att hans bror kunde bo där.
Vi hade inget val, så vi hamnade på ett trångt och bullrigt vandrarhem.
Dagarna gick långsamt och nätterna var sömnlösa. Sophie, med sorgsna ögon, frågade hela tiden efter sin älskade mjukiskanin, Mr. Floppy. Jag stod inte ut med att se henne så ledsen, så jag återvände hem för att hämta honom.
Men huset var inte tomt: jag stötte på Jack, herr Petersons bror, som inte visste något. När jag berättade vår historia förändrades hans blick – från likgiltighet till upprördhet. Han tog genast upp telefonen, konfronterade sin bror och såg till att vi fick komma hem direkt.
Men hans vänlighet stannade inte där. Jack nöjde sig inte med att ge oss tak över huvudet – han lagade huset, fyllde skafferiet och tog hand om mina döttrar med äkta omsorg. Med tiden växte vårt band, och jag insåg att Jack inte bara var en vänlig granne… kanske var han något mer.
Några månader senare, med hjärtat fullt av känslor, tackade jag ja till hans frieri. Han lovade oss inte bara ett tryggt hem, utan en kärleksfull familj. Vi flyttade till ett vackert hus där varje flicka äntligen fick sitt eget rum.
Den kvällen, när jag bäddade ner Sophie, viskade hon tacksamma ord som värmde min själ.
Jack hade inte bara räddat vårt hem… han målade en ljusare framtid för oss och blev den mest värdefulla delen av vår familj.
