Två decennier senare knackade min make återigen på min dörr — mannen som en gång vände upp och ner på mitt liv. Hans ord skakade mig djupt. Det oväntade mötet med det förflutna slog ner som en blixt från klar himmel.
Vi träffades på universitetet, där allt verkade magiskt. Vårt äktenskap var enkelt men lyckligt, och de första åren som gifta var fulla av glädje och hopp.
Men efter vår sons födelse förändrades allt. När han inte ens fyllt ett år sa min man att han hade fått nog av familjelivet och lämnade oss, med mig ensam med ett litet barn och krossade drömmar.
De första månaderna var särskilt tunga. Mina föräldrar hjälpte så gott de kunde, men jag förstod att det inte kunde fortsätta så. Jag var tvungen att återgå till arbetet tidigare än planerat för att kunna försörja mig själv och min son.
Pengarna räckte aldrig till, och hjälpen från min exman visade sig vara ett hopplöst hopp. Några månader efter att han lämnat oss fick jag veta att han emigrerat, och all kontakt försvann.
Med tiden lärde jag mig att klara mig själv. Jag hade inga illusioner kvar om att han skulle återvända. Min son, som blev mitt allt, blev min styrka. Han växte upp till en klok och ansvarstagande ung man.
Med åren blev han min stolthet: han fick en utmärkt utbildning, byggde upp sin karriär och startade en egen familj. Idag bor han utomlands och driver sitt eget företag.
Även på avstånd stöttar han mig och ser till att jag har det bra.
Men för några månader sedan blev min lugna tillvaro återigen störd. Min exman, som en skugga från det förflutna, dök upp i mitt liv igen. Hans ord tog andan ur mig: han krävde en del av min lägenhet och hänvisade till att vi hade ett gemensamt barn.
Han såg sliten och utmattad ut, som om livet behandlat honom hårt. Kanske var det sjukdom eller skulder, men en sak var säker: han behövde något och mindes mig.
”Vi delar allt rättvist, annars går jag till domstol”, sa han utan minsta skam.
Jag såg på honom, oförmögen att identifiera vad jag kände: ilska, smärta eller medlidande. Den här mannen förstörde mitt liv en gång, och nu kom han tillbaka för att rubba allt igen. Jag kan känna medkänsla för honom som människa, men minnena från förr får mig att tvivla på att han förtjänar en andra chans.
Nu står jag inför ett val: att följa mitt samvete eller att försvara den frid jag kämpat så hårt för att uppnå.
