Yura och jag har varit gifta i tjugofem år, och under hela den tiden har jag vant mig vid hans mycket speciella sätt att ge presenter. De har alltid varit… praktiska. En vattenkokare, en servis, en brödrost – Yura verkade övertygad om att den bästa gåvan till hans hustru var något användbart för hemmet.
Jag blev irriterad, arg, och sedan accepterade jag läget. Att be om något särskilt var meningslöst: han gjorde alltid på sitt sätt. Med tiden lärde jag mig att inte förvänta mig något extraordinärt.
Detta år var inget undantag. Jag fyllde fyrtioåtta. Morgonen var som vanligt: städning, frukost, arbete. Yura sov när jag gick, så jag stängde dörren försiktigt.
Dagen flög förbi. Mina kollegor gratulerade mig, gav mig blommor och ordnade en liten tårtpaus. Men innerst inne gnagde oron: Yura hade inte ringt. Ingen hälsning, inget ”grattis på födelsedagen, Les̈ka” som brukligt.
På kvällen växte ångesten. Något skavde.
— Jag såg din Yura på ett café, viskade en kollega och sänkte rösten. — Han satt där med blommor, väntade på någon…
Mitt hjärta slog hårt. Ett café? Blommor? Han köpte aldrig blommor utan anledning. Och hans återkommande förseningar på jobbet började verka misstänksamma. En kväll kom han inte ens hem, han sa att han sov hos en vän…
Mina tankar snurrade runt. Jag flämtade och hade svettiga händer. Utan att tänka grep jag tag i min kappa och for till caféet. Jag sprang i automatiskt läge, hjärtat slog i hundratio. Tänk om han var otrogen? Tänk om han spenderade min födelsedag med en annan kvinna…?
Jag rusade in och svepte med blicken över rummet. Då såg jag honom: Yura satt vid fönstret med en bukett i handen. Ensam.
Han fick syn på mig, reste sig och log:
— Kom.
Min ilska fanns kvar.
— Du är på jobbet hela dagen och bryr dig inte ens om att gratta mig på födelsedagen?!
Han lade lugnt handen på min:
— Vänta, vänta… Jag ville överraska dig. Jag väntade på att du skulle sluta jobbet för att möta dig här.
Jag blinkade, ofattande.
— Vadå?
Han räckte fram en liten, prydlig ask med ett band. Jag öppnade den: ett par guldringar. Precis de som jag drömt om men aldrig vågat be om. Tårar rann nerför mina kinder.
Jag väntade mig det värsta, och han… han ville bara göra den här dagen speciell.
Den kvällen satt vi länge kvar på caféet och pratade och skrattade. För första gången på länge talade vi varken om jobb eller hem, utan bara om oss.
Jag kommer aldrig glömma den födelsedagen.
