”Min fru är naiv; hon litar blint på mig. Hennes lägenhet kommer att bli min.” — Så hörde jag min makes samtal.
Jag har aldrig sett mig själv som naiv. Tvärtom hade jag all anledning att vara stolt: jag lämnade min lilla hemstad för en storstad, fick ett bra jobb och köpte en trea. Sedan gifte jag mig och trodde att min lycka var gränslös. Så fel jag hade!
Hej kära läsare! Idag delar jag ett fall från min praktik som jag tyckte var mycket intressant. Jag hoppas ni också gillar det. En klient kom till mig och berättade om en händelse i hennes familj.
Jag träffade Vlas för ett och ett halvt år sedan under en raftingutflykt, något nytt för oss båda. Denna charmige man fångade mig direkt: han spelade gitarr fantastiskt och sjöng underbart. Vi tillbringade två veckor vid floden, paddlade i uppblåsbara båtar och åt på kvällarna grillad fisk, konserverade kikärter, enkla soppor och doftande te vid elden under stjärnorna.
Jag flyttade från mitt tiotusentestadiga samhälle till storstaden. Där fanns inget jobb för unga, förutom i stenbrott i norr. Jag drömde om att se världen, särskilt eftersom jag avslutade skolan med högsta betyg och klarade statliga prov med bravur. Med föräldrarnas stöd började jag läsa historia, men slutade i stället på en fastighetsbyrå. Jag byggde snabbt upp ett rykte som proffs: vänner rekommenderade mig och uppdragen tog aldrig slut. Byrån var en av de äldsta och största, och jag var tacksam att få vara där.
Jag arbetade hårt och ville inte flytta hem igen, även om jag alltid hjälpte mina föräldrar ekonomiskt. Snart köpte jag en bostad och blev skuldfri före plan. Jag njöt av singellivet och tänkte att familj var för komplicerat. Dessutom såg jag mig inte som vacker. Kanske märktes jag av män, men jag levde fridfullt. Vlas fångade mig ändå med sin beundrande och kärleksfulla blick. Efter raftingmiddagen åt vi på en mysig restaurang och började umgås. Han verkade god och pålitlig.
Vlas kom också från en by och hans föräldrar var stolta över hans framgång. Han arbetade i en byggvarubutik med blygsam lön men älskade jobbet. För mig betydde inte pengar allt — jag värderade en persons själ. Vlas ville inte stressa fram familjebildning; han sökte den rätta. Efter sex månader frågade han mig och jag sa ja. Vi valde en diskret vigsel i stadshuset med bara vänner närvarande, följt av fika i stan.
Jag gjorde vårt hem ombonat — köpte vackra sängkläder, sydde gardiner och renoverade badrummet. Vi lagade alltid middag tillsammans. Vlas älskade att laga mat och hans finska arv sken igenom särskilt i hans gräddiga torskgryta, värdig kungligheter.
Vi hade nästan råd med allt vi drömde om och planerade en strandsemester. Jag bjöds sällan av havet men längtade efter Turkos.
På sistone hade spänningen vuxit mellan oss. Vlas, tidigare så ömsint, gjorde elaka skämt om mitt utseende. Jag kände mig inte vacker, men hans ord sårade djupt. Jag frågade: ”Om jag är så ointressant och gammal, varför gifte du dig då med mig?” Han svarade: ”Jag mår bra med dig,” med insikt om att han gått för långt.
Min svärmor satte sitt eget hem i min hand, men vägrade låta oss sälja det. Min make, tre år yngre än jag, använde det som skäl för sina barnsliga skämt. Hans beteende var plågsamt och jag undrade varför jag stod ut med förnedringen. Ensam var jag fri från förolämpningar. Hellre katt än en man som ständigt förminskar mig!
En dag kom jag hem tidigt och hörde honom i telefon: han planerade att lura mig att gå i borgen för ett lån och låta notarie skriva över min lägenhet på honom. Jag stod stum, smög ut och ringde på dörren som om jag glömt mina nycklar. Han bjöd mig på middag och jag väntade på lögnen.
Nästa dag gick vi till notarien. Han smickrade mig medan notarien räckte fram pappren. Då stormade polisen in och grep både make och notarie. De var förbluffade. Jag förklarade att jag inte tänkte låta någon stjäla mitt hem.
Jag samarbetade med polisen och begärde skilsmässa. Utan barn eller gemensam egendom var det snabbt avklarat. Fri från förrädaren reflekterade jag över hur jag missat de dolda tecknen.
Jag adopterade en labrador, Zefyr, och fann tröst i våra promenader. Min mamma stöttade mig, påminde om att det finns goda människor. Även Zefyr ska hitta kärlek. Jag vet inte om jag gifter om mig, men lever med stolthet och värdighet varje dag.
