— ”Roma, vi har fått tvillingar!” — utbrast Tanya glatt och rörd i telefonen.
— ”De är så små, bara 2,5 kg var, men helt friska — kan du fatta det? Allt gick bra!”
— ”Vid ultraljudet sa de ju att det var tvillingar…” — mumlade Roman, som om det inte riktigt var nyheter för honom. — ”Pojkar?”
— ”Ja, pojkar! De är så söta!” — Tanya kunde inte hålla tillbaka glädjetårarna. Äntligen höll hon sina barn i famnen.
— ”Roma, kom och träffa våra söner,” — bad hon mjukt.
— ”Vi får se…” — muttrade han och lade på.
Efter att hon skrevs ut flyttade Tanya hem till sina svärföräldrar. Kirill och Yefim var oroliga och krävde mycket uppmärksamhet. Svärmodern hjälpte till, men hennes man… höll sig undan.
En dag råkade Tanya höra ett samtal mellan Roman och hans mamma.
— ”Jag bryr mig inte om dem,” — sa han likgiltigt. — ”Det var Tanya som ville ha barn; då får hon leva med dem nu.”
Hon packade sina väskor.
— ”Stanna,” — sa Roman plötsligt. — ”Jag går.”
Han gick till sin älskarinna, Lida. Men insåg snart sitt misstag.
Lida tog inte hand om honom, slösade hans pengar och krävde ständigt mer. Han tänkte mer och mer på Tanya.
För första gången på länge återvände han till sina föräldrar. När han såg henne igen — förändrad, vackrare, självsäkrare — väcktes något inom honom.
— ”Du har förändrats,” — viskade han.
— ”Tack,” — svarade Tanya och såg honom rakt i ögonen.
Roman började komma oftare. Nu tillbringade han tid med barnen varje vecka. Lida blev arg, men han brydde sig inte.
— ”Kanske borde vi skilja oss?” — föreslog Tanya en dag.
— ”Låt oss inte ha så bråttom…” — svarade han, till hennes förvåning.
Den kvällen gick han inte tillbaka till Lida.
Kort därefter packade han sina saker och kom hem.
— ”Jag visste att du skulle komma tillbaka,” — viskade Tanya och kramade honom.
— ”Jag kommer aldrig lämna igen,” — svarade han.
När Tanya tog sin mans hand visste hon att kärleken hade segrat.
