Som vanligt kom jag hem från jobbet på kvällen. Vanligtvis är min man hemma vid den tiden, men idag var han inte där. Barnen var hos hans mamma, så jag bestämde mig för att ta det lugnt. Jag lagade middag i lugn och ro, bestämde mig för att slappna av och gå och lägga mig tidigt, och njöt av husets stillhet och tystnad.
Jag trodde att han skulle komma hem sent som vanligt, men plötsligt ringde telefonen. Jag tittade på skärmen: det var han. Jag svarade, och han gick rakt på sak, utan omsvep: ”Du har nog märkt att jag kommer hem allt senare på sistone. Jag har en annan kvinna. Snälla, gör ingen scen.”
Hans ord chockade mig inte. Jag svarade lugnt: ”Ärligt talat förväntade jag mig inte detta av dig. Du vet mycket väl att jag har en viktig frisörtid imorgon och att du skulle ta hand om barnen. Varför sa du inte detta imorgon i stället?”
Han blev tyst, förvirrad. Han förväntade sig säkert att jag skulle skrika eller gråta, men istället valde jag att prata om viktigare saker. ”Jag vill bara äta middag. Vet du var majonnäsen är?” frågade jag, utan ilska eller bitterhet.
Han fortsatte: ”Vill du inte veta vem hon är? Varför jag stack? Är du inte orolig? Vill du inte att jag ska komma tillbaka? Älskar du mig inte längre?” Jag suckade och svarade med övertygelse: ”Jag bryr mig inte om vem hon är eller varför du stack. Det är ditt problem. Tog du inte med majonnäs på vägen hem?”
Han svarade, förvånad: ”Vilken kvinna du är! Din man lämnar dig och du frågar efter majonnäs?” Och jag förstod att samtalet var slut.
Jag kände varken smärta eller besvikelse. Jag oroade mig bara för barnen och hemmet. Han får bygga ett nytt liv. För mig är hans avfärd ingen förlust, utan en befrielse. Han gick, och jag blev kvar, med min inre frid och balans intakt.
