På min 60-årsdag bestämde jag mig för att anordna en stor middag på en restaurang. Födelsedagar är alltid speciella ögonblick i livet, och jag ville fira med dem jag älskar mest. Vi har alltid haft varma relationer i vår familj, och jag ville att den här dagen skulle bli minnesvärd för oss alla.
Stämningen på restaurangen var fylld av glädje och fest. Vi alla njöt av att träffas med våra kära: vi skrattade, delade historier, dansade och var helt enkelt lyckliga i familjens sällskap. Det var ett ögonblick där alla kunde känna sig viktiga och värdefulla, och jag var förstås stolt över att ha lyckats samla alla på ett och samma ställe.
Men allt förändrades plötsligt när min svärdotters telefon försvann. Det var oväntat och oroande. Oroigt kom hon fram till mig och frågade:
– Har du sett min telefon? Den var ju här för ett ögonblick sedan.
Utan att tveka tog jag fram min telefon och ringde snabbt hennes nummer. Istället för ringsignalen hörde jag ett konstigt ljud – som om kor muade genom restaurangen. Det var så ovanligt att jag knappt trodde mina öron. Det var hennes telefon, och ljudet kom därifrån.
Jag såg telefonen på golvet, under bordet. När jag plockade upp den kunde jag knappt tro mina ögon: på skärmen stod ord som sårade mig djupt: ”Ko” och mitt foto. De orden skakade om mig. Jag försökte intala mig själv att det nog bara var ett skämt. Men varför just på min födelsedag? Varför hände detta på det här sättet?
Min relation med min svärdotter Suzanna hade alltid varit god, och jag hade försökt stötta henne. Jag har alltid försökt komma henne nära: gett presenter, bland annat en guldring på hennes födelsedag, och till och med erbjudit henne min andra lägenhet när hon och min son gifte sig. Jag trodde att jag gjorde allt jag kunde för att förtjäna deras kärlek och förtroende. Men tydligen räckte det inte.
Det var inte lätt att prata med min son om detta. Jag kände hur svårt det var att få honom att se vad jag hade sett. En klump i halsen hindrade mig från att tala, men jag bestämde mig för att säga sanningen.
– Min son, jag såg något på hennes telefon…
Han avbröt mig innan jag hann avsluta:
– Mamma, det var bara ett skämt! Du överdriver, ta det inte så allvarligt. Du förstår inte humorn.
Han ryckte telefonen ur min hand och jag blev kvar i chock, med tårarna brännande bakom ögonlocken. Hela kvällen log jag och dolde smärtan och besvikelsen. Trots det yttre leendet kände jag kyla och ilska inombords. Jag gick till toaletten för att vara ensam, och där kunde jag inte hålla tillbaka längre – jag brast i gråt. Hur kunde de förnedra alla mina år av omsorg och kärlek så här? Det var outhärdligt.
Nästa dag kunde jag inte vara tyst längre. Jag beslöt mig för att prata med dem och klargöra situationen. Jag ringde efter en taxi och åkte till deras hem. När jag kom fram blev min son förvånad över att jag kom utan förvarning.
– Hej mamma! Du kom utan att säga till?
– För att jag behöver utrymme, svarade jag och försökte hålla tillbaka smärtan. – Jag behöver mycket utrymme, för jag är väl en tjock ko, eller hur? – lade jag till och kände bitterheten fylla mig.
– Mamma, varför säger du så? – frågade han, utan att förstå vad som pågick.
– Jag ger er en vecka på er att packa ihop och lämna mitt hus. Jag vill inte se er mer, varken dig eller din fru, sade jag bestämt, men inombords knöt sig allt av smärta och ilska.
Två dagar senare hade de flyttat ut. Jag kunde inte tro att allt hände så snabbt, men jag orkade inte längre med vad de gjort.
Idag anklagar hela familjen mig för att jag kastade ut dem ur huset. De säger att jag borde ha agerat annorlunda, att jag överreagerade. Men jag kan fortfarande inte förlåta det de gjorde. Det är svårt att acceptera denna handling och att förlåta henne, för i det ögonblicket kände jag att alla mina år av omsorg och kärlek helt enkelt blev förödmjukade.
