Marcus Heider och Erin Hutchko körde sent på natten över Wright Memorial Bridge i North Carolina. Vägen framför dem var öde, svävande över svarta vatten, insvept i en tung tystnad som endast bröts av vindens sus.
Plötsligt fångade ett snabbt sken deras uppmärksamhet. Ett ljus, precis vid vägkanten. Erin rynkade pannan. ”Såg du det?” viskade hon.
Marcus saktade in instinktivt. ”Ja… men vad var det?” svarade han med en rysning i rösten.
När paret körde över en gammal öde bro såg de ett mystiskt ljus bryta igenom mörkret – ta reda på vad det var.
Där, i skuggorna, glimmade två ögon, fixerade på dem med en rörande intensitet. Men något var fel. Det var inte de skrämda ögonen hos ett djur i strålkastarljusen. De var lugna, nästan medvetna, som om de bedömde dem.
Erin fick gåshud. Silhuetten var suddig, otydlig, men dess närvaro var överväldigande. Varken helt mänsklig eller helt djurisk, den tycktes sväva mellan två världar. Marcus greppade ratten hårt och kämpade mot en djup rädsla som skrek åt honom att åka därifrån. ”Vi borde åka…” viskade Erin med stram röst.
Varelsen rörde sig inte, men med en lätt nick verkade den känna igen dem, som om den kände deras oro. Tystnaden blev total, tiden stod stilla i en outhärdlig väntan. Sedan, plötsligt—
Den försvann. Inte som att den smälte bort i skuggorna – den upphörde att existera, som om den aldrig hade funnits.
Greppad av en overklig skräck tryckte Marcus gasen i botten. Erin höll sig fast i sätet med skakiga händer. ”Marcus… vad var det vi just såg?”
Det kom inget svar. Bara den märkliga vissheten om att de hade mött något bortom all förståelse.
