För många år sedan sålde fadern sitt hus för att hjälpa sin son. Viktor hade inte tillräckligt med pengar för att köpa en lägenhet, så han föreslog själv följande lösning för sin far:
– Vad ska du ha det här huset till? Du är ensam där. Vi har en familj här, barn. Du kommer att bo hos oss och inte vara ensam.
Fadern tvekade länge. Men till slut gick han med på det — för sin sons skull.
I början gick allt bra. Men med tiden förändrades något. Viktor drog sig undan, hans fru började irritera sig på småsaker, och barnbarnet såg på sin morfar som om han inte var en familjemedlem, utan bara en person.
Så småningom insåg den gamle mannen att han blivit överflödig. Han fick ett litet hörn i ett rum, och han försökte gå obemärkt förbi för att inte väcka nytt missnöje.
En dag meddelade Viktor:
– Pappa, vi har ett viktigt evenemang. Min dotter gifter sig. Och du vet… du måste flytta. Vi har hittat ett äldreboende med omtänksam personal. Och de unga kommer bo här ett tag. Tänk efter ordentligt, vi får inte plats allihop här.
– Viktor… Jag sålde mitt hus för din skull. Jag gav allt jag hade för att jag trodde att du skulle ta hand om mig på samma sätt som jag tog hand om dig. Det gjorde ont att lämna det huset, men jag gjorde det för din skull. Och nu vill du bara skicka iväg mig?
– Pappa, dramatisera inte. Vi kommer och hälsar på, du kommer inte vara ensam.
Den gamle mannen protesterade inte. Han visste att hans son redan hade fattat beslutet. Samma dag blev han förd till äldreboendet.
I början längtade han, åt inte, pratade inte. Men med tiden vande han sig. Det fanns en ung sjuksköterska på boendet som brydde sig om honom med genuin värme. Hon sa inga klichéartade fraser, hon tittade inte på honom med medlidsamhet. Hon fanns bara där.
Sex månader senare dog den gamle mannen. Viktor kom aldrig.
När han blev inkallad av advokaten väntade han sig att få höra om arvet. Men i testamentet fanns inte hans namn med. Allt som fadern hade sparat under hela sitt liv — en miljon rubel — hade testamenterats till just den unga kvinnan.
Advokaten räckte över en lapp till Viktor:
”Jag ville bara få tillbringa mina sista år i frid. Och du svek mig. Jag lämnade pengarna till den som fanns där när jag led. Till den som visade mänsklighet. Adjö.”
Viktor läste orden om och om igen. Och först då förstod han att han inte bara förlorat arvet. Han hade förlorat den närmaste personen. Men då var det för sent.
