Varje förälders värsta mardröm blev verklighet när Vesenberg-familjen en söndag förlorade sin lille Ted. Tyvärr inträffade det på den plats som borde ha varit familjens tryggaste, där inget kunde gå fel… ändå hände det.
Vesenbergs fann Ted livlös i deras pool. Hans kropp flöt som en kork och Paul Vesenberg dök ner för att försöka rädda honom, men det var redan för sent – varken mun-till-mun-andning eller paramedicinernas insats kunde återuppliva honom.
Linda Vesenberg kunde inte acceptera förlusten av sin son och vid begravningen stod hon lika blek, stel och orörlig som sin avlidne pojke. När den första veckan passerat utan Ted blev allt kaotiskt, grymt och så svårt att den lilla Clark inte klarade av det…
Linda och Paul kämpade med sin sorg och grälade varje dag. Clark hörde sina föräldrars rop varje natt: hans mamma bröt ihop och grät till slut.
Hans pappa anklagade modern för Teds död och modern anklagade pappan. Varje kväll gömde Clark sig under täcket, kramade sin nallebjörn och snyftade vid varje gräl.
Ingen förlust är så djup att kärlek inte kan läka den. När Ted fanns var allting annorlunda: föräldrarna grälade sällan och mamman var aldrig ledsen eller nedstämd. Hon gav honom en godnattkyss och höll om honom innan läggdags. Men allt det försvann.
Hon slutade också laga frukost och låg ofta kvar i sängen och låtsades vara sjuk. Paul lagade numera alltid rostat bröd och ägg till frukost, kom hem tidigare för att laga middag, men hans mat kunde inte mäta sig med Lindas matlagning.
Clark saknade sin bror. Han ångrade att han inte följt med till Ted… för hans föräldrar hade bara ögon för den son de förlorat.
De brydde sig bara om vem av dem som var ansvarig för deras andra barns död.
En natt blev allt värre. Clark hörde föräldrarna gräla igen och, upprörd, brast han ut:
– Mamma! Pappa! Sluta! – skrek han och stormade in i deras rum. – Sluta gräla, jag hatar när ni bråkar!
– Lyssna, Paul! – fräste hans mamma. – Jag förlorade Ted på grund av dig, och nu hatar Clark dig!
– Visst, Linda? – replikerade Paul. – Och du tror att Clark älskar dig?
Föräldrarnas anklagelser surrade vidare utan att de tänkte på Clark. Clark, förtvivlad, bestämde sig för att rymma. Sedan Ted försvann hade huset ekat av skrik och tårar, och Clark kom att hata den platsen.
– Jag hatar er båda… – viskade han med tårar rinnande nedför kinderna. – JAG HATAR ER, MAMMA OCH PAPPA! Jag vill inte bo med er! Jag ska gå till Ted, för han älskar mig åtminstone!
Han rusade ut ur föräldrarnas sovrum, gick genom ytterdörren och började plocka dahlior i trädgården där han brukade odla med Ted. Sedan begav han sig till Teds grav på kyrkogården ett par kvarter bort.
– Titta vem som kom in i vårt mörka rike! Du skulle ha stannat hemma, unge! – morrade en röst. Clark, rädd, tittade upp: flera män i långa svarta kåpor närmade sig, ansiktena dolda av huvor och med enorma ”eldsvärd” i händerna.
– Vem… vilka är ni? – snyftade Clark. – Släpp mig!
Skrämd försökte Clark fly, men en äldre, välklädd man trädde fram.
– Nog nu, Chad! Hur många gånger måste jag säga att du inte ska hålla din sekt här, på kyrkogården? – sade han med djup röst.
Clark kände igen den lugnande tonen: herr Bowen, kyrkogårdens vaktmästare. Han drog undan huvan och suckade.
– Var annars skulle ni fira era examina i stället för att bränna era papper här?
Sedan vände han sig mot Clark.
– Kom, min pojke. Låt oss gå hem.
Clark kastade sig om hans hals. Herr Bowen tog honom med till sin lilla stuga och gjorde varm choklad åt honom.
– Vad gjorde du här så sent? – frågade han.
När de återvände hem gick Linda upp i panik och ringde Paul utan svar. Det hade gått mer än två timmar sedan grälet. Hon genomsökte huset och insåg att något avgörande saknades…
– Kyrkogården! – mindes hon.
De åkte i bilen och såg Pauls bil vid porten. Linda hoppade ur.
– Clark är inte här! – snyftade hon. – Kör mig till kyrkogården!
På plats hörde de sång. Tonåringar i svart klädsel höll en ritual. Paul gick fram med Clarks bild i handen.
– Har ni sett den här pojken? – frågade han.
En av de unga log och svarade:
– Er son kom vid fel tillfälle. Herr Bowen hämtade honom.
I panik skyndade sig Paul och Linda till herr Bowens stuga. Genom fönstret såg de Clark bekvämt sittande och lyssna på vaktmästarens vänliga råd:
– De kommer alltid älska dig, min pojke. Jag vet hur det är att förlora ett barn… Var vänliga mot dem.
Clark nickade.
När de kom hem brast Linda i gråt och kramade sin son. Paul tackade herr Bowen för att han tog hand om Clark.
– Tack… verkligen tack – stammade han.
– Jag vet vad ni går igenom – svarade herr Bowen –. Ha mod.
Några månader senare återvände lugnet till Vesenberg-familjen. De lärde sig att läka sina sår och blicka framåt.
Dela den här historien med dina vänner. Kanske den förgyller deras dag och inspirerar dem.
