När Lexi hörde sin man och grannens dotter prata om deras affär brast hon inte ihop och tappade inte fattningen. I stället satte hon sig att planera. Med en smart utarbetad inbjudan och en chockerande tvist annullerade hon deras svek och serverade dem karma med stil. Hämnden har aldrig smakat så sött.
Marc och jag hade varit gifta i tio år, vi hade två barn, ett bolån och – trodde jag – ett stabilt liv. Självklart hjälpte aldrig Marc till hemma: jag skötte jobbet, barnen, matlagningen, städningen och allt annat på egen hand. Men jag intalade mig: “Allt är fint. Vi är ett team.”
Tills jag upptäckte att Marc spelade i ett annat lag.
Förra veckan, efter en lång shoppingrunda, kom jag hem. På verandatrappan hörde jag Marc och Emma, vår grannes 25-åriga dotter. De skrattade och mitt namn nämndes. Något sa åt mig att gömma mig och lyssna.
”Jag kan inte fatta att hon fortfarande inte har listat ut det!” skrattade Emma.
Marc fnissade: ”Hon är så upptagen med barnen och hushållsbestyren. Hon ser inte längre ut som en kvinna. Du däremot, min prinsessa, överträffar henne.”
Sedan kysstes de.
Stående där stel som en pinne med matkassarna i handen, kände jag en storm av känslor – ilska, förödmjukelse – men jag förblev märkligt nog lugn. Jag sa inget. Smög in bakvägen och började lägga upp min strategi.
Nästa morgon gav jag Marc en öm avskedskyss och gick direkt till Emmas hus. När hon öppnade dörren hälsade jag varmt.
”Emma, din expertis skulle vara ovärderlig. Kan du komma ikväll? Jag planerar om vardagsrummet och vet att du är intresserad av inredning.”
Hon log oskyldigt: ”Självklart! Vilken tid?”
Jag log tillbaka, dolde mina verkliga avsikter. ”Klockan sju är perfekt.”
Hon hade ingen aning om vad som väntade.
På kvällen kom Emma punktligt. Jag bad henne stiga in snällt.
Vid varje vrå sa jag pedagogiskt:
”Här är diskmaskinen. Den måste fyllas och köras varje kväll – Marc bryr sig aldrig om det. Barnens tvätt går i det här rummet, men skilj färgerna från vitt, deras hud kan reagera på vissa tvättmedel.”
Hon stirrade chockat, visste inte vad hon skulle säga.
”Här är schemat för alla deras fritidsaktiviteter,” fortsatte jag och räckte fram ett färgkodat schema. ”På tisdagar och torsdagar hämtar vi barnen, och på onsdagar är det din tur att handla. Jag har också skrivit upp telefonnumren till rörmokaren, elektrikern och barnläkaren.”
Hennes självsäkra leende falnade, ersattes av orolig blekhet.
”Och här,” sade jag och ledde henne till köket där doften av stekt kyckling låg i luften, ”kommer du laga maten. Tro mig, det är mycket att göra: frukostar, luncher att ta med till skolan och jobbet, mellanmål, middagar, efterrätter. Marc gillar sin biff medium, och barnen äter den bara om den är så genomstekt att den nästan känns som sten.”
Emma flämtade, all hennes trygghet var borta.
”Och förvänta dig inget tack från Marc,” lade jag till lätt men vasst. ”Tacksamhet är inte hans grej. Barnen är krävande, men jag är säker på att du klarar dig till slut.”
Just då kom Marc in. När han såg oss blev han vit som ett lakan.
”Lexi, vad pågår?” frågade han med darrande röst.
”Åh, Marc,” svarade jag. ”Jag gav bara Emma listan på allt som måste göras hemma. Jag tyckte det var dags att ta hand om mig själv. Och kanske dags att hitta någon som behandlar mig som den prinsessa jag är.”
Jag vände mig mot Emma och lade till glatt: ”Lycka till! Du kommer behöva det.”
Innan de hann svara knackade det på dörren.
När jag öppnade stod Emmas föräldrar där – Ann och Howard, det vänliga paret som ofta vaktade våra barn när jag hade för mycket att göra.
”Tack för att ni kom, Ann och Howard. Och tack för att ni uppfostrat en sådan omtänksam dotter,” sa jag leende. ”Hon och Marc har kommit varandra så nära att jag bestämt att det är dags att välkomna henne officiellt till vår familj.”
”Vad pratar du om?” sa Ann förvånat.
”Jag går,” sade jag lätt. ”Hon tar min plats. Ni måste vara så stolta.”
Ann vände sig mot Emma, förvirrad: ”Emma, säg att det inte är sant. Att allt är annorlunda.”
Emmas ansikte rodnade, hon stammade: ”Det är inte… inte som du tror!”
Marc, förutsägbart, försökte försvara sig:
”Lexi, det är orättvist! Emma tog första steget! Hon kastade sig över mig!” protesterade han förtvivlat.
”Verkligen?” frågade jag och höjde ett ögonbryn. ”Så du påstår att du inte bär något ansvar för att du bedragit din fru med en tjugofemårig kvinna?”
Emma gav mig en rasande blick och sprang därifrån. Hennes föräldrar följde efter henne, mumlandes ursäkter.
Marc vände sig panikslaget mot mig.
”Lexi, snälla,” vädjade han. ”Kan vi prata? Vi har varit tillsammans så länge – det förtjänar jag väl?”
Jag gav honom ett isande leende, både bittert och milt. ”Oroa dig inte, Marc,” sa jag. ”Min advokat ringer dig imorgon. Under tiden föreslår jag att du packar och går.”
En vecka senare fick jag veta av gemensamma vänner att Emma lämnat Marc.
Två veckor senare kom Marc krypande tillbaka och bad om en andra chans. Men jag brydde mig inte längre.
Sedan den ödesdigra natten har månader gått, och jag har aldrig känt mig så levande. Jag har återupptäckt delar av mig som jag trodde var förlorade för alltid. Jag började dansa salsa, och med den kom ny självsäkerhet, glädje och frihetskänsla.
Och Marc? Han är fortfarande singel. Och vad jag hör, är inte heller Emmas föräldrar särskilt stolta över henne. Ironiskt nog bakar Ann nu regelbundet pajer och kakor åt mig, och Howard hjälper mig att kratta löv i trädgården.
Ah, karmakan. Den finner alltid sin väg, eller hur?
