Månadens slut. Min plånbok är tom, mitt bankkort också. Lönen kommer inte förrän om länge, men lånet väntar inte. Jag funderade febrilt på vem jag kunde låna pengar av — men jag hade redan bett för många och skämdes för det.
Mina föräldrar har det också svårt, ibland är det till och med jag som hjälper dem. Huvudet bultade av stress och hunger.
Jag promenerade genom parken, insvept i en gammal halsduk, och tänkte på alla möjliga sätt att få tag på pengar snabbt. Då fick jag syn på något grönt på asfalten. Jag stannade.
En sedel.
Inte en liten summa, utan precis tillräckligt för att betala min skuld.
Hjärtat slog hårt. Jag såg mig omkring — ingen i närheten. Skulle ägaren komma tillbaka? Och om inte? Jag tvekade: ta upp den eller låta den ligga?
Jag kom att tänka på vad mormor alltid sa. Hon var en känd sierska i vårt kvarter och människor reste långt för att träffa henne. Hon brukade säga: “Pengar man hittar bär någon annans öde. Man vet aldrig om det är gott eller ont.”
Hon lärde mig också att man inte ska lägga sedeln i plånboken, utan gömma den under duken — det bringar tur.
Hos mina föräldrar låg det alltid en sedel under duken — och vi saknade aldrig något. Men när den försvann började otur och problem.
Jag stod där mitt i parken med sedeln i handen, osäker. Till slut bestämde jag mig för att följa mormors råd.
Jag la sedeln under duken.
Nästa dag ringde mamma:
— Älskling, vi har skickat dig pengar! Pappa fick en oväntad bonus, så vi ville hjälpa dig.
Jag blev mållös. Tillfällighet?
En månad senare blev jag befordrad. Alla skulder betalades, och mina bekymmer försvann.
Var det tur, magi eller bara en kedja av händelser? Jag vet inte. Men jag har aldrig rört den sedeln igen — den ligger fortfarande där under duken.
