Morgonen för antagningsprovet till läkarhögskolan vaknade jag sent och upptäckte att alla mina väckarklockor på mystiskt vis hade stängts av. Medan jag kämpade mot tiden föreslog min åttaårige bror en plan som räddade allt.
Sedan barndomen hade jag drömt om att bli läkare. När min mamma dog i cancer blev drömmen bara starkare. Jag ville hjälpa människor som henne att förstå sjukdomen som övermannade henne och hjälpa andra att kämpa emot den.
Jag hade jobbat i åratal för det här ögonblicket: jag tillbringade sena kvällar med att läsa otaliga böcker och skriva fler prov än man kan räkna. Idag skulle alla dessa ansträngningar äntligen löna sig: dagen för mitt antagningsprov till läkarhögskolan hade kommit.
Igår kväll gjorde jag allt för att inte försova mig. Jag ställde in tre väckarklockor på min telefon – 6:00, 6:15 och 6:30. Jag lämnade till och med gardinerna öppna så att morgonljuset skulle väcka mig. Liggande i sängen tänkte jag på mamma och lovade mig själv att göra henne stolt.
När jag nästa morgon öppnade ögonen kände jag direkt att något var fel. Det var mörkt, alldeles för mörkt. Jag sträckte mig efter telefonen och mitt hjärta stannade – 9:55. Mitt prov började klockan 10:00.
”Nej, nej, nej! Det här kan inte hända!” utropade jag, kastade av mig täcket och grep telefonen. Alla tre väckarklockor var avstängda.
”Jag vet att jag ställde dem!” mumlade jag, med skakiga händer medan jag slet på mig kläderna i rekordfart. Frågor snurrade i mitt huvud. Hur kunde det ske?
Halvklädd rusade jag nerför trappen, håret flaxade omkring mig. ”Linda!” skrek jag, desperat letande efter min styvmor. ”Linda, snälla! Du måste skjutsa mig! Jag har prov om fem minuter!”
Hon satt vid köksbordet och sippade lugnt på sitt kaffe. Hon reste ett ögonbryn och gav mig en blick lika kall som den varma drycken.
”Du är redan sen,” konstaterade hon kategoriskt. ”Nästa gång kanske du ska lära dig att ställa in dina väckarklockor ordentligt?”
”Jag ställde dem!” nästan skrek jag, kände panik och besvikelse i rösten. ”Jag kollade tre gånger. Alla tre var påslagna!”
Hon ryckte på axlarna, ett föraktfullt leende lekte på hennes läppar. ”Tydligen inte. Kanske är det ett tecken på att du inte passar för medicin? Om du inte ens kan vakna i tid, hur ska du då klara något seriöst, som en patient?”
Jag stod där, kände hur mitt ansikte brann, med oförstånd och förtvivlan som virvlade i mitt huvud. Det kunde inte vara verklighet. Min styvmor skulle inte göra så här, eller hur?
Jag vände mig mot dörren, visste att jag inte skulle klara att gå hela vägen, men kände att jag måste försöka. När jag greppade dörrhandtaget hörde jag en tunn röst bakom mig.
”Jag vet vem som gjorde det,” sa min lillebror Jason, hans röst darrade av nervositet men ögonen var lugna.
Förvirrad vände jag mig om. ”Jason, vad pratar du om?”
Han tog ett steg framåt och tittade vaksamt på Linda. ”Jag såg dig igår kväll. Du stängde av din väckarklocka, Emily.”
Linda gav honom en vass blick. ”Jason, sluta hitta på historier,” fräste hon.
Jason svalde men backade inte. ”Jag ljuger inte! Jag såg dig gå in i hennes rum, ta telefonen och stänga av väckaren. Du sa att hon inte behövde det där dumma provet.”
Mitt huvud snurrade. Jag tittade på Linda och sökte efter förnekelse i hennes ansikte, den minsta antydan om undanflykt. Men hon suckade bara och korsade armarna.
”Vet du vad, Emily?” sa hon kallt och med hård röst. ”Okej då. Ja, det var jag. Du passar inte till läkare. Det är slöseri med tid, energi och, ärligt talat, pengar som din pappa kunde ha använt till något bättre.”
”Som till exempel… er skönhetssalong?” orden slank ut innan jag hann hejda dem.
Just när jag tänkte smita förbi henne och gå ut hörde jag sirener på avstånd som närmade sig alltmer.
Jason kramade min hand och log hoppfullt. ”Oroa dig inte, Em. Jag ringde efter hjälp.”
Lindas ansikte blev stelt av raseri när hon såg på Jason. ”Gjorde du verkligen det?” frågade hon ofattande.
Jasons lilla röst bröt spänningen. ”Du är en elak person, Linda,” sa han, ögonen var fulla av ilska trots hans ringa storlek. ”Emily kommer bli läkare en dag. Mamma kommer vara stolt över henne.”
Lindas ansikte förvrängdes och innan hon hann säga något, blev sirenerna utanför öronbedövande. Jag såg henne vända sig mot fönstret, hennes ögon vidgades av förvåning när polisljusen reflekterades.
Entrédörren öppnades och in kom två poliser. Den ena, en lång, bredaxlad man, talade med lugn auktoritet: ”Är allt okej här?”
Jason tvekade inte. ”Jag var den som ringde,” sa han stolt trots sin unga ålder. ”Min syster måste hinna till antagningsprovet. Linda stängde av hennes väckarklocka så att hon skulle missa det.”
Polisen blick riktades mot Linda, som omedelbart spelade oskyldigt. ”Det är absurt!” hånade hon med korsade armar. ”Det är bara barnsliga ursäkter för att hon är sen.”
Men den andra polisen, en kvinna med vänliga ögon, satte sig på huk framför Jason. ”Ringde du oss för att hjälpa din syster?” frågade hon mjukt.
Jason nickade ivrigt. ”Ja. Emily hade förberett sig så hårt. Linda stängde av väckaren för att hon inte skulle klara testet.”
Poliserna utbytte blickar och vände sig sedan mot mig. ”Är det sant?” frågade den manliga officeren.
”Ja,” viskade jag, kände tyngden av allt som hänt. ”Jag måste komma till skolan, annars förlorar jag min chans.”
De nickade. ”Okej, unga dam,” sa kvinnliga officeren och reste sig. ”Vi kör dig dit.”
Lindas ansikte förvrängdes av misstro. ”Vänta, ni ska verkligen följa med henne?” stammade hon upprört. ”Det är löjligt!”
”Vårt jobb är att hjälpa människor,” svarade officeren, kyligt avlägsnande sig från Linda. ”Om ni ursäktar oss…”
Jag vände mig mot Jason, som stod stolt som en liten hjälte. ”Tack, Jason,” viskade jag och omfamnade honom hårt. ”Du räddade mig.”
Tillsammans med poliserna lämnade jag huset och såg Lindas raseri och misstro i dörröppningen. De hjälpte mig in i polisbilen, och med sirener tjutande körde vi genom trafikstockningarna mot skolan. Mitt hjärta bultade, men denna gång med beslutsamhet.
Vi anlände till provcentret när dörrarna redan var stängda. Poliserna klev ur och ledde mig till entrén.
En tillsynsman såg oss och kom förvirrat fram. ”Fröken, provet har redan börjat,” sade han och såg på poliserna.
Den kvinnliga officeren förklarade kort: ”Den här unga damens väckarklocka bråkade, men nu är hon här. Jag vet att ni vanligtvis inte gör undantag, men kanske låter ni henne skriva provet ändå…”
Tillsynsmannen betraktade mig en stund och nickade sedan kort. ”Okej. Kom in.”
”Tack,” viskade jag, oförmögen att tro det jag hörde.
Jag satte mig på min plats, fortfarande skakad men besluten att inte låta morgonens händelser ta över. Jag drog ett djupt andetag, blundade ett ögonblick och tänkte på min mamma. Detta var mitt ögonblick, och jag tänkte inte låta någon ta det ifrån mig. Jag tog upp pennan och började skriva provet.
Några timmar senare kom jag ut ur provsalen utmattad, men lättad. Poliserna var inte kvar, men jag kände deras välvilja i varje steg hemåt. Jason väntade på trappan och hoppade till när han såg mig.
”Kom du fram i tid?” frågade han ivrigt, hoppfull i blicken.
Jag nickade, och trots tröttheten spred sig ett leende över mitt ansikte. ”Ja, tack vare dig.”
Han kramade mig. ”Jag visste att du skulle klara det,” sade han stolt.
Inne väntade min pappa, med blekt ansikte och sammanbitna läppar. Jason tog initiativet och berättade allt i detalj.
Min pappas ansikte blossade upp av ilska, ögonen smalnade när han såg på Linda, som stod orörlig. ”Är det sant?” krävde han, rösten darrade av förtryckt raseri.
Lindas blick for mellan oss. ”Jag… jag ville bara skydda henne från ett misstag,” stammade hon, instängd.
Min pappa svarade kallt: ”Du fördärvade hennes drömmar av rent egoistiska skäl. Du övernattar inte här en natt till.”
Lindas ansikte blev vitt när hon insåg allvaret. Hon försökte protestera, men min pappa skakade bestämt på huvudet. ”Packa ihop sakerna, Linda. Den här familjen förtjänar bättre.”
Jason och jag stod i dörren och såg henne tills hon försvann – inte i hämnd, utan med en känsla av rättvisa och lättnad.
