Jag gick in i en blomsterbutik för att köpa buketter till min fru och min dotter. Jag hade redan valt en, när jag plötsligt såg en gammal man vid ingången.
En gammaldags kappa, pressade byxor, skor, och under kappan – en enkel skjorta.
Han såg inte ut som en hemlös. Han var bara fattig. Men samtidigt otroligt prydlig och stolt.
En ung försäljerska kom fram till den gamle mannen. Hon tittade inte ens på honom utan sa direkt:
— Varför står du här, gubbe? Du stör kunderna.
Den gamle mannen sa inget emot, bara viskade:
— Ursäkta, fröken… Vad kostar en liten mimosa-kvist?
Flickan sa irriterat:
— Är du inte klok? Jag ser ju att du inte har pengar. Varför frågar du ens?
Den gamle tog försiktigt fram tre skrynkliga tiokronor och frågade:
— Finns det kanske något för trettio?
Försäljerskan tittade på pengarna, flinade, och drog upp en nästan död mimosa-kvist ur korgen – bruten och färglös.
— Här. Ta den och försvinn.
Den gamle mannen tog försiktigt emot kvisten och försökte sedan fundersamt räta ut den. I det ögonblicket såg jag en tår rinna nedför hans kind, och hans ansikte visade en sådan förtvivlan att det skar i hjärtat.
Jag kände stor sorg för den fattige gamle mannen och bestämde mig för att ge den oförskämda försäljerskan en läxa.
Jag gick fram till henne, fylld av ilska:
— Förstår du ens vad du gör?
Hon vände sig mot mig, hennes ansikte bleknade. Hon blev tyst.
— Hur mycket kostar hela korgen? — frågade jag.
— Vad?… Tja, runt tvåhundra euro, kanske — mumlade hon.
Jag tog fram pengar, räckte dem till henne, tog korgen med buketterna och gav dem till den gamle mannen.
— Här, varsågod. Du förtjänar dem. Gratulera din fru.
Mannen stod där, förvånad, som om han inte kunde tro sina ögon. Han log tyst. Tårarna rann, men han höll fortfarande i den där trasiga kvisten.
— Kom, vi går tillsammans — föreslog jag.
Vi gick in i butiken bredvid. Jag köpte en tårta och en flaska gott vin.
Den gamle mannen stod kvar med buketten i handen.
— Morfar — sa jag —, oroa dig inte. Jag har pengar. Och du har en älskad fru. Gör henne glad.
Han nickade, oförmögen att hålla tillbaka tårarna.
— Vi har varit tillsammans i fyrtiofem år… Hon är sjuk… Men hur kunde jag komma utan blommor på hennes födelsedag? Tack, min son…
