Varje dag känner jag att bekymmer och ansvar håller på att ta över mitt liv. Jag är 44 år, har tre barn och ett fast jobb. Varje kväll är en kamp mot klockan: laga mat, städa, hjälpa barnen med läxorna. Allt kräver uppmärksamhet, energi och tålamod. När mina barn var små brukade min mamma alltid hjälpa till. Hon älskade att ta hand om dem och njöt av deras sällskap. Jag kunde vila en stund medan hon tog över några av mina sysslor. Men med tiden förändrades allt.
När min yngsta dotter fyllde 12 år började min mamma hjälpa mindre och mindre. Hon började ringa mig oftare – men inte för att stötta mig, utan bara för att prata om småsaker.
Hon insåg inte hur irriterad jag blev, särskilt när jag knappt hade tid för mig själv. En dag orkade jag inte längre. Hon ringde mig när jag var helt utmattad och bad mig komma över direkt.
Jag var så trött, jag orkade inte lyssna längre, så jag skrek: ”Mamma, sluta ringa varje dag! Jag orkar inte allt! Jag kan inte komma, ring mig inte mer!” Sen blev det tyst. I tre dagar – inte ett enda samtal.
Men i stället för lättnad kände jag oro. Varför ringer hon inte? Är något fel? Jag bestämde mig för att åka till henne. När jag kom fram var dörren låst. Jag knackade, men ingen svarade. Jag fick en dålig känsla. Jag tog nyckeln och gick in. Min mamma låg i sängen.
Först trodde jag att hon sov, men något var fel. Hennes ansikte var lugnt, men utan liv. Jag gick närmare, ropade på henne, men fick inget svar. ”Mamma?” – viskade jag. Tystnad. Jag kunde inte andas av rädsla. Jag gick fram – och då förstod jag att hon hade gått bort. I det ögonblicket stannade världen. Jag stod bara där, oförmögen att förstå vad som hänt.
På nattduksbordet låg en kartong med en ny mobiltelefon. ”Hon måste ha köpt den till mig”, tänkte jag. Kanske försökte hon ringa för att säga att hon köpt en present. Men jag förstod det inte.
Hur kunde jag vara så upptagen? Varför gick jag inte dit tidigare? Varför hörde jag inte när hon ringde? Varför trodde jag att det alltid skulle finnas tid senare? Nu är det för sent. Och den här smärtan kommer aldrig att lämna mig. Aldrig.
