Min man och jag tillbringade 35 år tillsammans. Jag är nu 55 år gammal, han är 57. Under den tiden uppfostrade vi tre barn: en underbar son och två vackra döttrar. Från utsidan verkade vårt äktenskap vara ett exempel på en perfekt familj – alla trodde att allt var bra. Men i verkligheten var situationen helt annorlunda, och under lång tid ville jag inte se det.
Min man arbetade nästan aldrig. Ibland hjälpte han till som bilmekaniker hos en vän, men det var sällsynt. Resten av tiden satt han framför tv:n och klagade på livet. Han bråkade med alla, var avundsjuk på grannarna med nya bilar och kritiserade mig och hemmet för röran. Dessa ständiga kommentarer blev outhärdliga för mig, men med tiden vande jag mig och slutade ta dem på allvar. Jag märkte inte hur det sakta bröt ner mig inombords.
När min man lämnade mig för en annan kvinna blev jag chockad. Hon var mycket yngre än jag, inte mer än 40 år. Det gjorde mest ont, för jag kunde inte förstå hur det kunde hända. Men oväntat fattade jag ett beslut som blev en vändpunkt i mitt liv.
Trots allt lidande insåg jag snart att hans avfärd faktiskt blev min befrielse. Ja, smärtan var stor, men dag för dag började jag förstå att jag nu hade chansen till ett nytt liv. Jag blev inte bara ensam — jag blev fri. Fri från ständig kritik, från klagomål, från allt som tyngde mig. Jag insåg att jag trivdes med att vara ensam, och ärligt talat vill jag inte ens ha ett nytt förhållande. Nu vet jag att det viktigaste är att ta hand om sig själv.
Jag hade ägnat hela mitt liv åt min man, barnen, hemmet och alla andra, och glömt bort mig själv. Jag trodde att mina roller som fru och mamma var viktigare än mina egna behov. Men nu har jag förstått att balans är viktig i relationer. Man måste ta hand om sin partner — men också om sig själv.
Min man hade vant sig vid att jag alltid fanns där för honom. Han tog det för givet, och när jag behövde stöd, brydde han sig inte om mina känslor. Men kritiken bestod. Han såg inte att jag också var en människa, med egna känslor och behov.
Efter skilsmässan blev mina döttrar min styrka. De var där för mig, stöttade mig och påminde mig om att livet inte tar slut – det fortsätter trots svårigheter. Nu har jag mer tid för mig själv, jag kan göra det jag vill och njuta av livet. Jag har insett att lycka inte beror på om någon finns vid ens sida – jag är lycklig med mig själv.
Jag har bestämt mig för att aldrig förlåta min man och inte låta honom komma tillbaka in i mitt liv. Jag förtjänar att vara lycklig och tänker aldrig mer offra mig själv för andra.
