Som ensamstående pappa som jonglerade mellan arbete och två unga döttrar, hade Jack aldrig förväntat sig att hitta en främlings hemlagade pannkakor på sitt köksbord en morgon. När han upptäcker den mystiska välgöraren, förändrar hennes chockerande historia om svårigheter och tacksamhet hans liv för alltid, och skapar ett oväntat band mellan dem.
Att vara ensamstående pappa till två små tjejer, Emma som var 4 och Lily som var 5, var det svåraste jobb jag någonsin haft. Min fru lämnade oss för att resa jorden runt, och nu var det bara jag och tjejerna. Jag älskade dem mer än något annat, men att balansera arbete, matlagning och ta hand om allt hemma gjorde mig utmattad.
Varje morgon vaknade jag tidigt. Först väckte jag tjejerna.
Den morgonen var inget undantag. “Emma, Lily, dags att vakna!” ropade jag mjukt och öppnade deras sovrumsdörr.
Lily gnuggade sina ögon och satte sig upp. “God morgon, pappa,” sa hon och gäspade.
Emma, fortfarande halvvaken, mumlade, “Jag vill inte gå upp.”
Jag log. “Kom igen, älskling. Vi måste göra oss redo för dagis.”
Jag hjälpte dem att klä på sig. Lily valde sin favoritklänning, den med blommor, medan Emma valde sin rosa tröja och jeans. När de var klara gick vi alla ner för trappan.
Jag gick till köket för att göra frukost. Planen var enkel: havregrynsgröt med mjölk. Men när jag gick in i köket stannade jag till. Där, på bordet, stod tre tallrikar med nygräddade pannkakor med sylt och frukt.
“Har ni sett detta, tjejer?” frågade jag förvirrat.
Lily’s ögon blev stora. “Wow, pannkakor! Har du gjort dem, pappa?”
Jag skakade på huvudet. “Nej, det har jag inte. Kanske har moster Sarah varit förbi tidigt.”
Jag tog upp min telefon och ringde min syster, Sarah.
“Hej, Sarah, har du varit här i morse?” frågade jag så fort hon svarade.
“Nej, varför?” Sarah lät förvirrad.
“Det är inget,” sa jag och lade på. Jag kollade dörrar och fönster, men allt var låst. Det fanns inga tecken på att någon brutit sig in.
“Är det säkert att äta, pappa?” frågade Emma och tittade på pannkakorna med stora ögon.
Jag bestämde mig för att smaka först. De var utsökta och verkade helt okej. “Jag tror det är okej. Låt oss äta,” sa jag.
Tjejerna jublade och satte igång med sin frukost. Jag kunde inte sluta tänka på vem som kunnat ha gjort pannkakorna. Det var konstigt, men jag beslutade att släppa det för tillfället. Jag behövde komma iväg till jobbet.
Efter frukosten lämnade jag Emma och Lily på dagis. “Ha en bra dag, mina älsklingar,” sa jag och kysste dem hejdå.
På jobbet kunde jag inte koncentrera mig. Min hjärna återvände hela tiden till de mystiska pannkakorna. Vem hade gjort dem? Varför? När jag kom hem på kvällen fick jag ännu en överraskning. Gräsmattan, som jag inte hade haft tid att klippa, var noggrant klippt.
Jag stod i min trädgård och kliade mig i huvudet. “Det här blir bara konstigare,” mumlade jag för mig själv. Jag kollade huset igen, men allt var i ordning.
Nästa morgon bestämde jag mig för att ta reda på vem som hjälpte mig. Jag gick upp tidigare än vanligt och gömde mig i köket, tittade genom en liten glipa i dörren. Klockan 6 på morgonen såg jag en kvinna klättra in genom fönstret.
Hon bar gamla posttjänstkläder. Jag såg på när hon började diska från kvällen innan. Sedan tog hon fram lite keso ur sin väska och började göra pannkakor.
Min mage kurrade högt. Kvinnan vände sig om, skrämd. Hon stängde snabbt av gasen och sprang mot fönstret.
