Jennifer hade känt sig distanserad sedan hon gifte sig med Martin på grund av hans dotter. Hur mycket hon än försökte, kunde hon inte passa in i deras familj. Den största utmaningen kom när Martin hittade ett positivt graviditetstest i soporna.
Jennifer satt vid fönstret med sina hörlurar på och läste en bok.
Detta hade blivit hennes favoritaktivitet på sistone. Sedan hon gifte sig med Martin hade hennes liv förändrats drastiskt. Hon älskade Martin, och han älskade henne.
Men Martin hade en dotter, Carrie, som ogillat Jennifer från början. Carrie hade precis fyllt arton men var fortfarande rebellisk.
Men när Jennifer satte på sig hörlurarna och förlorade sig i sin favoritbok kunde hon för en stund glömma sina bekymmer och finna ro.
Vardagsrummet var tyst, förutom det svaga ljudet av musik i Jennifers öron och prasslet av boksidor som vändes.
Solens strålar strömmade in genom fönstret och kastade ett varmt sken över henne, vilket fick henne att känna sig lugn och trygg. Men denna frid var kortvarig.
När hon tittade upp från sin bok såg hon en rasande Martin stå framför henne.
Hans ansikte var rött, och hans händer var knutna till nävar vid hans sidor. Hon kunde inte höra vad han sa, så hon tog av sig hörlurarna.
“När hade du tänkt berätta det här för mig?!” ropade han, hans röst skakade av ilska.
“Berätta vad?” svarade Jennifer, uppriktigt förvirrad.
“Vad då vad? Ingenting har hänt, Jennifer? Är du säker?” Martins röst drypte av sarkasm medan hans ögon borrade sig in i hennes.
“Martin, jag förstår inte vad du pratar om. Bara säg vad som bekymrar dig,” sa Jennifer lugnt, även om hennes hjärta började slå snabbare.
Martin gav ett uppgivet leende och höll upp ett graviditetstest. “Det här! Tror du inte att jag har rätt att veta om detta?”
Jennifers ögon vidgades av chock.
“Var hittade du det?” frågade hon, hennes hjärta bultade ännu hårdare.
“I badrummets sopor. Spelar det någon roll var jag hittade det? Det är positivt! Hade du tänkt berätta för mig att du är gravid?”
Martins röst steg av ilska och ekade genom det annars tysta huset.
Jennifer kände en våg av yrsel.
“Du drar förhastade slutsatser, Martin. Snälla, lugna ner dig!” bad hon och försökte hålla sin röst stadig.
“Förhastade slutsatser? Jennifer, det här handlar om vårt framtida barn! Hade du tänkt… Jag vill inte ens tänka på det,” sa han, hans röst bröts när han försökte behålla kontrollen över sina känslor.
“Jag hade inte planerat något. Snälla, lugna ner dig. Vi kan prata om det här ikväll. Just nu behöver du åka till jobbet,”
Jennifer försökte avväpna situationen.
“Jobb!?..” Martin suckade tungt och försökte lugna sig. “Okej. Vi pratar ikväll.”
När Martin gick lämnades Jennifer ensam med sina tankar. Hon suckade djupt och stängde sin bok.
Den frid hon hade funnit var borta. Hon tittade på klockan och insåg hur mycket tid som hade gått.
Hon reste sig och gick till köket, hennes tankar snurrade kring samtalet hon just haft.
Jennifer kunde inte skaka av sig den oro som låg tungt i hennes bröst. Hon spelade upp scenen om och om igen i sitt huvud och undrade hur allt hade gått så fel.
Hon gick till Carries rum och knackade försiktigt på dörren. Hon tvekade en stund och frågade sedan: “Kan jag komma in?”
