Du lever för dina barn, men de kommer inte att leva för dig. Testa dem. Ring dem och säg att du vill komma hem. Se hur de reagerar.
Jag jobbade mer än 20 år utomlands och skickade alla mina pengar till mina barn. Jag var övertygad om att mina barn skulle vara tacksamma för alltid, tills jag på en väns förslag bestämde mig för att ringa dem. Jag förväntade mig inte ett sådant svar. Mitt råd till alla som arbetar utomlands – tänk noga efter!
Jag berättar vad mina barn svarade i länken i kommentarerna ⬇️⬇️
Jag minns när jag för första gången började jobba utomlands 2002. Då kändes livet hopplöst. Min man drack, hemma hade vi inte pengar ens för det mest grundläggande: kläder till barnen, utbildning, mat. Vår lägenhet var redan ganska sliten, vi hade aldrig renoverat.
Det kändes som att detta hus speglade vårt liv: allt föll samman, och ingenting kunde repareras.
Jag lämnade min man med barnen, i hopp om att medan jag var utomlands skulle han ta ansvar för familjen. Men det blev annorlunda. Han började dricka ännu mer. En dag ringde min son:
– Mamma, pappa är inte här längre. Hans hjärta klarade det inte.
Dessa ord chockade mig, men inte med smärta, utan med en tung verklighet. Jag kände medkänsla, men jag hade inget att känna mig skyldig för. Min samvetsfrid var intakt – jag åkte för att livet inte var lätt. Men i hemstaden dök det upp personer som tänkte på ett annat sätt.
Jag tålde allt. Det fanns så mycket att oroa sig för: barnen, deras framtid. I ett annat land jobbade jag utan att stanna. Alla euro jag tjänade skickade jag hem.
Med tiden lyckades jag spara ihop pengar för att köpa en lägenhet åt min dotter. Min son bestämde sig för att bygga ett hus på platsen för vårt gamla hem. Jag motsatte mig det inte, fortsatte att skicka pengar.
Mitt liv i Italien var väldigt annorlunda. Ingen lyx, bara arbete och minsta möjliga kostnader. Min vän, som också hade bott här länge, imponerade på mig med sin syn på livet.
Hon skickade bara 200 euro i månaden till sina barn, resten behöll hon själv. Hon reste, gick på skönhetssalonger.
En dag sa hon helt plötsligt:
Du lever för dina barn, men de kommer inte att leva för dig. Testa dem. Ring dem och säg att du vill komma hem. Se hur de reagerar.
Först skrattade jag. Men hennes ord stannade i mitt huvud. Jag tänkte på det i några dagar och bestämde mig sedan för att prova.
Först ringde jag min dotter:
– Du vet, min hälsa är inte bra, jag tänker komma hem. Jag kommer bo hos dig, eftersom du är min dotter.
Det var tyst en stund, och sedan svarade hon:
– Mamma, vad pratar du om? Jag har två barn, en man med stark karaktär. Det går inte, förlåt.
Dessa ord var som ett slag. Men jag hoppades fortfarande på min son, som hade byggt huset på vår gamla mark.
– Son, jag är trött på Italien, jag vill komma hem. Förbered ett rum åt mig!
– Vilket rum? Var? – han var förvånad.
– I ditt hus. Du byggde det på vår mark.
– Mamma, vad säger du? Min fru vill inte bo med svärmor. Och hur ska jag ta hand om dig? Det är din syster som ska göra det.
Jag la på luren, och världen runt mig kändes som den rasade. Min vän hade rätt. Alla dessa år, medan jag tänkte på dem, tänkte de bara på sig själva.
Nu ser jag på saker annorlunda. Jag skickar inga pengar längre. Jag ska spara pengar för mig själv så att jag inte blir fattig när jag blir gammal.
Eller kanske är detta det enda sättet att visa mina barn att jag också förtjänar respekt?
