flera år hade jag drömt om den där stunden – ett positivt graviditetstest i mina händer. Jag längtade efter att berätta för Clay och föreställde mig hans glädje. Men istället för att fira, hittade jag ett Kinderägg vid dörren. Inuti var det inte en leksak, utan ett meddelande som krossade min värld: “Jag ska skilja mig från dig.”
Jag hade drömt om den här stunden i åratal. Varje sekund av väntan på testresultatet kändes som en evighet. Jag gick fram och tillbaka i badrummet, höll i stickan, mina handflator svettiga av nervositet.
Tänk om det är negativt igen? Tänk om jag bara inbillar mig symptomen?
Men när jag såg de två linjerna dyka upp, försvann allt annat.
Tårarna suddade min syn medan glädjen översvämmade mig. Jag viskade för mig själv: “Äntligen. Det är verkligt. Det händer.”
Mina händer darrade så mycket att jag nästan tappade testet. Jag satt på sängkanten, stirrade på det, lät insikten sjunka in. Efter år av försök, efter otaliga hjärtesorger – det var min stund.
“Clay kommer bli så glad,” sa jag högt.
Jag tog snabbt fram telefonen, tog en bild på testet och skickade det till honom. Jag tveka innan jag tryckte på skicka.
Kanske borde jag vänta tills vi ses? Göra det speciellt?
Men spänningen var för stor för att hålla tillbaka.
Mitt meddelande löd:
“Jag har de bästa nyheterna. Ring mig när du kan!”
Timmar gick. Inget svar. Jag kollade telefonen obsessivt.
Kanske är han i ett möte.
När kvällen kom, ringde jag hans telefon. Ingen svarade. Jag skickade fler meddelanden, alla utan svar.
Jag försökte hålla mig lugn, och övertalade mig själv om att han bara var upptagen. Ändå kändes ensamheten i vårt tomma hus outhärdlig när jag gick till sängs utan honom.
Nästa morgon vaknade jag av ett svagt prasslande ljud vid dörren. Jag öppnade och fann ett Kinderägg. Ett leende spred sig över mitt ansikte.
Han gör upp för gårkvällen.
Jag öppnade det ivrigt, förväntade mig ett sött meddelande eller en liten present. Istället vecklade ett enda papper ut sig i mina händer.
“Jag ska skilja mig från dig.”
Orden stirrade på mig, stränga och grymma. Mina ben gav vika och jag sjönk till golvet.
Hur kunde han? Varför nu?
Min svärmor, Margaret, hade bott hos oss ett tag. Sedan hennes hälsa började försämras, hade Clay insisterat på att hon skulle flytta in. Det hade inte varit lätt att dela utrymme med henne. Margaret hade ett sätt att göra sin närvaro känd i varje hörn av huset.
Den morgonen, när hon trippade in i köket, hennes tofflor skrällde mjukt mot golvet, tittade jag knappt upp. Jag satt vid bordet, höll i lappen, mina knogar vita av spänning.
