När en bortglömd bröllopspresent gömd i deras garderob avslöjade ett hjärtlöst brev, rullades en hemlighet upp som Sam hade hållit begravd i åratal. Vad som började som ett enkelt ögonblick av nyfikenhet för Clara förvandlades till en resa av svek, ånger och, överraskande nog, hopp.
Det hela började med en liten, oansenlig box på en hög hylla i det bortre hörnet av vår walk-in garderob. Jag fick syn på den precis när Sam och jag hade avslutat med att lägga undan juldekorationerna.
“Sam?” ropade jag och pekade uppåt. “Vad är det där?”
Han tittade snabbt upp, stod på tå för att kolla. “Åh, det är nog bara något gammalt skräp. Jag hämtar det senare, Clara.”
“Senare?” retade jag honom. “Du är 1,88 och jag är knappt 1,65. Det är nu eller aldrig.”
Med en axelryckning tog Sam boxen och gav den till mig utan att titta. Då vibrerade hans telefon.
“Jag kommer strax tillbaka,” sa han och gick ner för trappan.
Nyfikenheten tog över. Förpackningen var svagt bekant — enkel, klassisk, nästan tidlös. Och det gyllene bandet runt den var i den stil vi valt för vårt bröllop. Jag smekte bandet innan jag löste upp det. Inuti fanns bara ett brev, sigillat i ett kuvert.
Till Sam.
Handstilen var prydlig men bestämd, den sorten som kom från en kraftig hand. Något med den kändes malplacerat. Jag tvekade, öppnade sedan kuvertet.
Den första raden fick min bröst att dra ihop sig.
“Förlåt, min älskling.”
Jag stelnade.
Jag skummade de följande raderna, försökte få ordning på det hela. Min andning blev snabbare och mitt hjärta dunkade i öronen. Var det ett kärleksbrev? Från någon annan?
Orden suddades ihop. Jag greppade bröllopsalbumet från en hylla och bläddrade igenom det. Sam och jag hade gift oss för tre år sedan och jag mindes varje ansikte från den dagen, eller åtminstone trodde jag det. Men nu var jag inte säker.
“Det här kan inte vara rätt,” viskade jag, mina händer skakade.
Jag hörde Sams steg på trappan. Mitt hjärta slog hårt när jag höll brevet i ena handen och albumet i den andra.
“Vad är det här?” frågade jag när han kom tillbaka in i rummet. Min röst brast trots mitt försök att låta stadig.
Han stannade plötsligt när han såg brevet. “Var hittade du det där?”
“I boxen. Den på hyllan.”
Hans ansikte bleknade och hans axlar sjönk. “Jag kan förklara.”
“Det borde du,” sa jag och höll upp brevet. “För det här? Det här går inte ihop.”
Sam satte sig på sängens kant och gömde sitt ansikte i händerna. “Det är från mina föräldrar,” sa han till slut, hans röst knappt hörbar.
Jag blinkade. “Dina föräldrar? Vad pratar du om?”
