Kråkorna slutar aldrig att överraska oss! Här är ytterligare ett exempel på hur dessa fåglar vet exakt vad tacksamhet är.
Stuart älskar att titta på vilda djur. Därför, när en kråkfamilj slog sig ner i hans trädgård, hade han inget emot det. Fåglarna byggde ett bo och på sommaren fick de ungar. Stuart gillade verkligen att höra ungarnas skrik och se föräldrarna rusa runt och flaxa med vingarna och föra mat till sina avkommor. Han somnade och vaknade av att kråkorna kväkade, men det störde honom inte.
Men en dag märkte han att fåglarnas skrik hade förändrats. De lät oroliga. Och Stuart bestämde sig för att undersöka vad som hände. När han gick ut hittade han två tonårskråkor mitt i trädgården. Även med korta vingar satt ungarna på marken. Och föräldrarna var upprörda, oförmögna att hjälpa. Men en person kan hjälpa. Och han gjorde det.
Stuart bar bebisarna tillbaka till sitt födelsebo, trots de vuxna kråkornas indignation. Efter en handling av spontan vänlighet tänkte Stuart en del och placerade skålar med mat och vatten under trädet, ifall ungarna skulle falla igen. Han började regelbundet fylla på förråd och efter ett tag började han också mata de större kråkorna. Mannen lämnade regelbundet mat som köpts speciellt till kråkorna på samma plats.
Med tiden upptäckte han att kråkorna uppskattade hans generositet. På morgonen gick han ut för att mata kråkorna. Allt var som vanligt, inget överraskande. Men på den plats där han normalt lämnade sin mat hittade Stuart något konstigt: en grankvist med ringen av en läskburk på.
Mannen blev mycket förvånad. Han brukar trots allt inte sprida skräp och sopade alltid trädgården väl. Var kan den där konstiga artefakten ha kommit ifrån? Han matade kråkorna och fortsatte med sina sysslor, men dagen efter upprepade historien sig.
Det stod en till bredvid gårdagens kvist. Kråkorna hade stulit ringen från burken, tuggat på en tallgren och satt en metallring på den. Det verkade som en gåva, ett symboliskt försök att tacka personen. Och vad mer kunde de ge dem som inte var skräp?
