Linda ville att hennes dotters sjunde födelsedag skulle bli perfekt, men hennes avlägsna far, Thomas, dök upp utan inbjudan. För att skydda sin dotter från den försummelse hon själv upplevt som barn, vägrade Linda att låta honom stanna. Men när dottern plötsligt försvinner, börjar Linda ifrågasätta sitt beslut.
Solen silade genom träden och kastade fläckigt ljus över den glänta där Emmas födelsedagsfest var i full gång.
Barnens skratt fyllde luften när de jagade varandra runt, deras glada skrik ekande genom skogen.
För ett ögonblick mjuknade Lindas hjärta vid åsynen av honom, och hon mindes mannen han en gång var – fadern som hade fått henne att känna sig trygg och älskad.
Men minnena av hans drickande, nätterna hon tillbringade ensam medan han drunknade i alkohol, kom tillbaka och hårdnade hennes beslut.
Hon ursäktade sig från gruppen och gick fram till där Thomas stod, med en blandning av ilska och oro.
Vad gör du här?” krävde hon, med en låg men skarp röst.
Thomas såg upp på henne, hans uttryck en blandning av hopp och ånger. ”Jag ville bara se Emma, Linda. Jag har en present till henne,” sa han och räckte fram en liten inbunden låda.
Linda kastade en blick på presenten men gjorde ingen rörelse för att ta emot den.
”Du hade ingen rätt att komma hit,” snäste hon, med ögonen glödande av ilska.
”Jag sa åt dig att hålla dig borta från henne. Du får inte vara en del av hennes liv efter vad du gjorde mot mig.”
Thomas ryckte till vid hennes ord, hans axlar sjönk som om de bar vikten av hans skuld.
”Jag förstår,” sa han tyst, med en röst som var färgad av sorg. ”Jag är ledsen, Linda. Jag ville bara vara här för henne, visa att jag har förändrats.”
Lindas käke spände sig medan hon kämpade för att hålla sina känslor i schack. ”Jag bryr mig inte om du har förändrats,” spottade hon. ”Du är inte välkommen här. Gå nu.”
För ett ögonblick tvekade Thomas, som om han letade efter de rätta orden att säga. Men till slut nickade han bara, ljuset i hans ögon bleknade när han vände sig för att gå.
Linda såg honom gå, hennes hjärta en storm av motstridiga känslor – ilska, sorg, skuld – men hon tryckte undan dem alla, och sade till sig själv att hon gjorde det rätta.
Hon skyddade Emma, precis som hon hade lovat sig själv att göra.
Men när hon återvände till festen och försökte återigen delta i skrattet och glädjen, kunde Linda inte undgå att känna en tom smärta i bröstet.
Hon hade alltid trott att det bästa sättet att skydda Emma var att utesluta sin far från deras liv.
Ändå, när hon tittade mot platsen där Thomas hade försvunnit in i träden, undrade hon om hon också höll sig själv inlåst i ett förflutet hon inte kunde fly.
Smärtan från hennes barndom var fortfarande där, begravd djupt men aldrig riktigt glömd. Och nu överförde hon den smärtan till sin dotter, en skugga som hängde kvar även denna dag som skulle vara fylld med ljus.
De glada ljuden från festen surra omkring Linda, men hennes tankar var någon annanstans. Hon tvingade sig själv att le och delta i småprat med de andra föräldrarna, medan hon försökte ignorera de gnagande tankarna om sin far.
Hon sysselsatte sig med att fylla på tallrikar med snacks, städa bordet och kolla till barnen. Men efter en stund kände hon en kall rysning längs ryggraden. Hon hade inte sett Emma på ett tag.
Lindas ögon svepte över gläntan, sökte bland den lilla gruppen barn som lekte i närheten. Hon såg barn som jagade varandra och skrattade när de snirklade mellan träden, men Emma var inte bland dem.
En klump av oro bildades i hennes mage. Hon tog ett djupt andetag och ropade, försökte hålla rösten stadig.
