Kärlek är något som vi alla behöver, men ibland tar det former som vi kanske inte fullt ut uppskattar. Vi kanske till och med tror att vårt behov av denna typ av attraktion minskar när vi blir äldre.
I den följande berättelsen läser vi om en kvinna på ett äldreboende som fann kärlek. Det var dock inte något som hela familjen stödde, och problem uppstod.
Vi kan alla lära oss läxor från de saker vi ser och hör omkring oss, och det gäller även denna berättelse. Det är en hyllning till bestående kärlek och det faktum att vi alla behöver se på livet på ett annat sätt.
Doften av lavendel och solsken hängde tung i luften medan jag nervöst pillade med den silverkedja som hängde runt min hals. Peter, med ögonen krökta av ett leende, höll min hand, värmen en skarp kontrast mot kylan i korridoren på äldreboendet.
Evelyn, är du redo?” frågade han, hans röst ett tröstande muller…Vid 75 års ålder trodde jag aldrig att jag skulle hitta kärlek igen, än mindre stå här, mitt hjärta bultande som en kolibris vingar, på väg att acceptera Peters frieri.
Mitt liv hade varit en gobeläng vävd med ensamhet, ett misslyckat äktenskap som upplöstes i bitterhet, och en dotter, Sarah, som, upptagen med sitt eget liv, gled allt längre bort.
Peter, en pensionerad historieprofessor med en glimt i ögat och berättelser som sträckte sig tillbaka över decennier, hade blivit min fyr i den monotona rutinen på äldreboendet.
Han hade varit min schackpartner, min förtrogne, och den hand jag sträckte mig efter under de ändlösa bingokvällarna. Hans frieri, en enkel diamant i en sammetslåda, var den mest värdefulla gåva någon någonsin hade gett mig.
“Ja, Peter,” viskade jag, medan en tår rann ner för min kind. Hans mjuka tumme torkade bort den, hans beröring fick mig att rysa. Vi var gamla, ja, men kärlek hade inget utgångsdatum, och i Peters ögon såg jag inte rynkor utan en spegelbild av den kvinna jag en gång var.
