En ung kvinna räddade en lejonunge som var nära att falla ner från en klippa. Men när hon hörde ett morrande bakom sig förstod hon att ungens mamma hade tagit henne för en fiende… 😱
Under en volontärresa till ett naturreservat brukade jag ofta fotografera djur på tryggt avstånd. Den dagen gick jag längs en tillåten vandringsled vid en stenig ravin när jag hörde ett svagt, klagande pip.
Först trodde jag att det var en skadad fågel. Men när jag närmade mig klippkanten såg jag en liten lejonunge.
Den hängde ovanför avgrunden och klamrade sig fast vid en smal klipphylla med framtassarna. Stenarna under den rasade ner, och ungen hade nästan inga krafter kvar.
Jag anropade reservatets djurvårdare via radion, men svaret var tydligt:
— Vi är för långt bort. Gå inte fram till djuret. Mamman kan finnas i närheten.
I samma ögonblick halkade lejonungen ännu längre ner.
Jag kunde inte bara stå där och titta på.
Liggande på magen fäste jag ryggsäckens rem runt en tjock rot och sänkte ner min jacka. Lejonungen grep tag i tyget med klorna, men den var alldeles för tung.
Jag kände hur jag långsamt drogs mot kanten.
Mina fingrar gled över stenarna, remmen knakade och under mig fanns ett enormt djup. Med mina sista krafter grep jag tag i ungens framtassar och drog upp den.
Lejonungen föll ner bredvid mig och skakade i hela kroppen.
Jag skulle precis gå därifrån när jag hörde ett dovt morrande bakom mig.
Några meter bort stod en enorm lejonhona.
Hennes våta päls låg tätt mot kroppen, öronen var bakåtstrukna och hon släppte mig inte med blicken. Hon hade inte sett att jag hade räddat hennes unge. För henne var jag en främling som stod intill hennes barn.
Lejonhonan tog ett steg framåt.
Jag började långsamt backa och försökte att inte vända ryggen mot henne.
Men en gren knäcktes under min fot.
Rovdjuret kastade sig mot mig.
Jag hann ta mig in mellan två klippor, i en smal spricka där lejonhonan inte kunde komma igenom. Hon morrade, slog med tassen mot stenarna och försökte nå mig.
Jag tryckte mig mot den kalla klippväggen och insåg att jag inte skulle kunna stanna där särskilt länge.
Plötsligt hördes ett pip.
Lejonungen gick fram till sin mamma och tryckte nosen mot hennes bröst. Lejonhonan vände genast bort uppmärksamheten från mig, nosade på ungen och började slicka dess dammiga päls.
Sedan tittade hon på mig igen.
Under några plågsamma sekunder släppte vi inte varandras blickar.
Därefter vände lejonhonan sig om, knuffade försiktigt ungen med nosen och ledde den bort mot träden.
Tjugo minuter senare anlände reservatets djurvårdare. En av dem såg den avslitna remmen och lejonhonans spår vid sprickan och skakade på huvudet:
— Du hade en otrolig tur. Hon kunde ha attackerat igen.
Jag räddade lejonungen, men var själv nära att dö.
Sedan den dagen har jag kommit ihåg en sak: i det vilda kan till och med en god handling uppfattas som ett hot av den som inte känner till dina avsikter.
