Banditer i skogen attackerade en flicka i uniform, övertygade om att hon var försvarslös och inte skulle kunna slå tillbaka. Men just i det ögonblicket kom någon ut ur skogens djup, och redan en minut senare stod killarna på knä och bad om nåd 😱😨
— Du förstår väl att ingen kommer att höra dina skrik här, sa en av dem när de omringade flickan på en smal skogsväg.
De hade varit på uppdrag i tre månader redan och hade av ren tristess börjat leta efter någon att ge sig på. Och där stod en ung flicka i uniform, ensam, utan sällskap. De tyckte att hon såg helt försvarslös ut.
— Du är väl vår nya sjuksköterska, hånlog den andre. — Ska du bota mig? Det gör ont här, sa han och pekade på bröstet innan han skrattade högt.
De andra utbytte blickar, drog vulgära skämt och försökte reta henne med ord. En av de fräckaste gick närmare och drog med handen genom hennes hår:
— Så mjukt… det var länge sedan jag rörde vid något så mjukt.
Flickan stod helt stilla. Inombords drog allt ihop sig av rädsla, men hon lät det inte synas. Hon visste att om hon visade svaghet skulle det bara bli värre.
— Låt mig vara. Annars kommer ni att ångra er, sa hon med jämn röst.
— Titta, hon kan prata också, hånade killen med den rakade nacken. — Och vi trodde att du var stum.
De skrattade igen. En av dem tog ett steg framåt, redo att fortsätta hånet.
Och just i det ögonblicket hördes ett djupt, dovt morrande från skogens djup…
Stora tjänstehundar dök upp bakom träden. De rörde sig snabbt, säkert och helt ljudlöst. Och i nästa sekund förändrades allt.
Hundarna stormade fram. Killarna hann inte ens förstå vad som hände. En efter en hamnade de på marken, skyddade sig med armarna och skrek av rädsla. Djuren följde order exakt och lät dem inte resa sig.
Skrattet försvann direkt.
— Ta bort dem! De biter! skrek en av dem och försökte krypa bakåt.
Flickan iakttog lugnt. Nu fanns varken rädsla eller tvekan i hennes blick.
— Snälla… stoppa dem… vi visste inte… sa de andra hastigt.
Först då gav hon ett kort kommando. Hundarna drog sig omedelbart tillbaka, men fortsatte att kontrollera situationen.
En av angriparna, andfådd och med darrande röst, frågade:
— Vem är du?..
Flickan rättade till kragen på uniformen och svarade lugnt:
— Major i specialstyrkorna. Och det här är mina tjänstehundar. Jag är också på uppdrag. Bara det att för er är det, tyvärr, redan över.
Skogen blev åter tyst. Och den här gången skrattade ingen mer.
