Bussen var fullsatt. Inne i bussen åkte mest äldre människor; någon höll i kassar, någon annan pratade om priser och vädret. På en av sätena vid gången satt en ung kille på ungefär arton år. Han hade tatueringar på armen och halsen, och lätt skäggstubb i ansiktet. Han bar en mörk T-shirt och såg mycket trött ut. Han pratade inte med någon och bara stirrade rakt fram.
Vid nästa hållplats steg en mamma på med två små barn. Det ena barnet höll henne i handen, det andra tryckte sig mot hennes sida. Det fanns inga lediga platser. Kvinnan tittade sig omkring och stannade genast med blicken på killen. Hon gick fram till honom och sa högt, utan att dölja sin irritation:
— Du där, unge man, ge upp din plats. Jag har två barn.
Efter hand blev det tyst i bussen. Flera personer vände sig om mot dem. Killen lyfte blicken och såg lugnt på henne, men reste sig inte.
— Ser du inte? Jag har två små barn, sa hon högre. — Eller bryr du dig inte?
I bussen började folk vända sig om.
— Dagens ungdom har ingen respekt alls längre, lade hon till, nu till hela bussen. — Där sitter han så bekvämt, medan en kvinna med barn måste stå.
Killen svarade lugnt:
— Jag har inte varit oförskämd mot någon.
— Då får du resa dig, avbröt hon honom. — Det där är grundläggande uppfostran. En riktig man sitter inte när en mamma med barn står bredvid.
Någon av passagerarna nickade. Kvinnan fortsatte:
— Är det så svårt att resa sig? Du är ung, frisk. Eller stör dina tatueringar?
— Är du säker på att du förtjänar att sitta här bara för att du har barn?
— Självklart, svarade hon vasst. — Jag är ju en mor. Vem tror du att du är?
En spänd tystnad lade sig över bussen. Killen reste sig långsamt och höll sig i stången.
— Ser du, du kan när du vill, sa mamman med tydlig seger i rösten. — Du skulle ha varit trevlig från början.
Men just i det ögonblicket gjorde den unge killen något som fick alla att tappa hakan.
Efter de orden drog han upp byxbenet. Under det satt en protes. Metallen glimmade i lampornas ljus. Någon i bussen drog efter andan. En man sänkte blicken, en äldre kvinna höll handen för munnen.
Mamman blev tvärt likblek. Hennes självsäkerhet försvann på en sekund. Hon försökte säga något, men orden kom inte. Barnen tryckte sig ännu hårdare intill henne.
Killen drog lugnt ner byxbenet igen och satte sig. Han sa inget mer, tittade inte omkring sig och försökte inte skamma någon. I hans ansikte fanns ingen ilska, bara trötthet.
Det blev en obekväm tystnad i bussen. En av passagerarna sa lågt att man inte kan döma en person efter tatueringar och ålder. Flera höll med honom.
Mamman krävde inte plats längre. Hon stod bara tyst och tittade ut genom fönstret.
