Söndagar smakade alltid förlust för honom. Han intalade sig att det var ”bara en dag till”, men kroppen trodde inte på lögnen — varje söndag påminde om det som saknades.
Den svarta Mercedesen skar tyst genom stan; föraren körde utan frågor. Staden utanför kändes som en tyst film. Det verkliga landskapet fanns inom honom: ett namn, ett skratt, en tomhet i huset.
På kyrkogården var oktoberluften tung. Han klev ur med en enkel bukett vita liljor och gick längs gången som om han mindes var varje värk bodde. Gravstenen bar sonens namn och år.
Några meter bort såg han en liten gestalt — en genomblöt, ensam flicka som höll ett gammalt blått kam och något vitt mot bröstet. Hon grät tyst, den tysta gråten som lärt sig att ingen kommer.
Först kom irritation — det var hans plats, hans sorg. Sen föll ett armband mot stenen: ett sjukhusarmband. Hon kramade det som en talisman.
Deras blickar möttes; hennes ögon var stora, mörka, obehagligt bekanta. Hon talade rumänska med en mjuk dialekt. ”Mamma dog för ett år sedan. Pappa…” hon pekade på graven: ”Pappa är här.”
Världen snurrade. Han läste namnet på armbandet. ”Vem sa att Matei var din pappa?” frågade han med skakig röst.
”Mamma. Och kvinnan på sjukhuset. Jag heter Ana. Sex år.”
Allt han försökt begrava kom tillbaka. Han sjönk ner i leran. ”Jag är din farfar”, sade han. Hon betraktade honom och viskade: ”Farfar?” Tårar fyllde ögonen — inte av övergivenhet, utan av något som öppnades.
”Vill du gå hem?”
”Vart?”
”Till oss.”
Denna söndag lämnade han kyrkogården med något levande — ett litet stycke av sin son.
