Vårdbiträdet hade under flera dagar i rad hört märkliga ljud från sal nummer 7. Det var skrik. Inte höga — tvärtom dämpade, instängda, som om personen var rädd för att bli hörd. Varje gång uppträdde ljudet ungefär vid samma tid — mot natten, när korridorerna tömdes och ljuset blev dovare.
Hon stannade med hinken mitt i korridoren och lyssnade. Sjukhuset var redan obehagligt i sig, men detta gråt kändes som det borrade sig in i nerverna. Det var inte en vanlig stön av smärta.
Vårdbiträdet hade jobbat där länge. Jobbet var tungt, lönen låg, men hon stod ut. Hon var van vid lukterna, nattskiften och andras smärta. Men sal sju började oro henne mer och mer.
Där låg en äldre patient — tyst, prydlig, alltid tacksam för hjälpen. Ett brutet lårben, sängliggande. Hon klagade knappt, men stirrade allt oftare i golvet och ryckte till av plötsliga ljud.
Sedan dök en märklig besökare upp.
Mannen kom på kvällarna. Alltid ensam. Välklädd, självsäker, talade lugnt och artigt. Han påstod sig vara en släkting.
Efter hans besök förändrades patienten: ögonen blev röda, läpparna började darra, händerna blev kalla. En gång såg vårdbiträdet till och med ett blåmärke på hennes handled.
Hon försökte ta reda på mer, men patienten sänkte genast blicken och viskade att allt var okej.
Kollegorna rådde henne att låta bli.
— Det är inte ditt bekymmer. Om han är släkt har han rätt, sade de.
Men gråten kom tillbaka gång på gång.
En kväll hörde vårdbiträdet steg vid salen. Sedan — dämpade röster. Han talade skarpt. Den äldre patienten mumlade något, som om hon försvarade sig. Ett dovt ljud hördes. Och ett kort skrik.
Den natten kunde vårdbiträdet inte sova.
Hon smidde en plan för att få reda på sanningen. Om ingen ville se — så skulle hon se.
Nästa gång gick hon in i salen i förväg. Ljuset var dämpat, patienten sov. Vårdbiträdet satte sig på golvet och kröp mödosamt in under sängen. Damm, kallt linoleum, rostiga fjädrar över huvudet. Hon var mycket rädd.
Steg i korridoren. DÖrren gnisslade. Han kom in.
Hon såg bara hans skor och sängkanten. Först — tystnad. Sedan hans röst. Han talade långsamt, påträngande till den äldre kvinnan. Hon började gråta.
I början talade han lugnt. Mycket lugnt. Han förklarade för den gamla kvinnan att huset ändå skulle ”gå förlorat”, att hon ensam inte var honom till nytta, och att hon måste skriva under papper. Han sa att om hon inte gjorde det frivilligt så skulle han ”hjälpa till”.
Patienten grät. Hon bad att få vara i fred. Hon sa att hon inte skulle skriva under något.
Då förändrades hans röst.
Han lutade sig över sängen och började hota. Han påstod att han hade mediciner som hon var tvungen att ta. Att han visste hur man gjorde så att läkarna inte skulle märka något. Att om hon var envis skulle hon må sämre. Mycket sämre.
Vårdbiträdet höll andan.
Hon såg hur han tog fram en spruta. Inte en sjukhusspruta. Någon annan. Mörk, utan märkning. Han började injicera trots motståndet. Den äldre kvinnan skrek till, hennes hand föll orkeslös ner på lakanet.
Fasan grep tag i vårdbiträdet.
Hon kröp fram från under sängen, skrek, rusade till dörren. Larmet steg, sjuksköterskor och jourläkare kom. Mannen hölls kvar på plats. Sprutan konfiskerades. I hans väska hittade man färdiga dokument med plats för underskrift.
Senare framkom det att injektionerna inte var mediciner. Det var just dessa sprutor som gjorde att den äldre patientens tillstånd plötsligt försämrades.
