När min mamma började få allvarliga hälsoproblem tog min pappa mig till sjukhuset. Han sa att jag måste ta farväl av henne — för kanske skulle mamma lämna oss snart… och för mycket lång tid.
Jag var fortfarande ett barn då och förstod inte riktigt vart hon skulle ta vägen. Först flera år senare fick jag veta sanningen — mamma kämpade mot den farligaste typen av cancer.
När hon blev utskriven från sjukhuset och kom hem igen lade jag märke till att hon inte hade något hår längre. Hon var helt flintskallig. Det var märkligt och lite läskigt att se henne så.
En dag kunde jag inte låta bli och frågade:
— Mamma, var är ditt hår?
Hon log, klappade mig på huvudet och svarade:
— Jag klippte av det, mitt barn. Jag hade det bara väldigt varmt. Tycker du om min nya frisyr?
— Ja, — svarade jag efter en paus, — men nu ser du ut som pappa.
Då förstod jag inte att hennes hår hade fallit av på grund av ”kemo” — behandlingen som räddade hennes liv för en tid.
Men det fanns något annat märkligt. När mamma började skjutsa mig till skolan igen märkte jag hur folk på gatan, i bussen, till och med mina klasskamrater, tittade konstigt på henne. Någon vände sig bort, någon viskade, någon filmade henne till och med.
Jag förstod inte varför. Kanske gillade de helt enkelt inte hennes frisyr.
En dag gick vi på gatan och jag såg tre tjejer stanna och stirra på mamma medan de viskade till varandra.
— Mamma, — frågade jag då, — varför tittar de på dig så?
Mamma stannade, tittade på mig och berättade för första gången hela sanningen. Om sjukdomen. Om smärtan. Om rädslan för att hon inte skulle få se mig växa upp. Om vart hennes hår egentligen hade försvunnit.
I det ögonblicket vändes min värld upp och ner. Jag förstod att jag måste göra något för att stötta mamma. Och det jag gjorde för att hjälpa mamma överraskade henne mycket.
I flera månader lät jag håret växa. Klasskamraterna skrattade, retade mig och kallade mig tjej, men jag brydde mig inte. När håret blivit tillräckligt långt tog jag rakapparaten, ställde mig framför spegeln och rakade av mig håret helt.
Sedan samlade jag allt mitt hår i en liten cellofanpåse och tog med det till mamma.
— Här, mamma, — sa jag, — det här är mitt hår. Sätt det på ditt huvud.
Mamma tittade på påsen, skrattade först och började sedan gråta — av lycka. Hon kramade mig så hårt att jag kommer ihåg den kramen hela livet.
— Du är min bästa, — viskade hon.
Ett år senare fanns inte mamma längre. Sjukdomen var till slut starkare. Men jag minns ännu med ett leende den dag jag gav henne mitt hår.
