Den dagen var det ovanligt tyst på militärförläggningen. Soldaterna stod på exercisplanen, uppradade i en rak linje, och väntade på att löjtnantkoloneln skulle anlända.
Alla visste att denne man älskade makt och uppmärksamhet, och krävde villkorslös lydnad. Man fruktade honom — inte för hans styrka, utan för hans grymhet och högmod. Han förödmjukade ofta underordnade, letade efter anledningar att straffa, och ingen vågade någonsin säga emot.
Efter några minuter hördes ett motorljud vid grindarna. Ett militärt terrängfordon körde in på området och virvlade upp ett dammoln. Befälhavaren ropade:
— Rätta upp! Håll ställning!
Alla stelnade och hedrade den högre befälhavaren. Men just då promenerade en ung kvinna i uniform lugnt över exercisplanen. Ung, självsäker, med lätt steg. Hon bar sin hjälm i handen utan att kasta en blick mot löjtnantkoloneln.
Han lade märke till henne genast — och kände ett hugg av raseri. Han bromsade hårt, vevade ner rutan och ropade, när han lutade sig fram:
— Hej, soldat! Varför hedrar du mig inte? Har du blivit orädd? Vet du vem jag är?!
Kvinnan såg honom lugnt i ögonen.
— Ja, jag vet vem ni är, svarade hon utan minsta rädsla.
På hennes, som han uppfattade det, fräcka svar exploderade löjtnantkoloneln i raseri. Han hoppade ur fordonet, började skrika, förolämpa, hota och förödmjuka. Soldaterna spärrade upp — ingen vågade ingripa.
Men kvinnan sa med jämn röst:
— Jag är inte skyldig att ge honnör åt någon som står under mig i grad.
— Vad sa du?! — utbrast löjtnantkoloneln oförstående. — Har du sett mina axelklaffar? Jag är löjtnantkolonel!
Hon tog ett steg fram och uttalade klart:
— Jag är överste i internutredningarna. Jag har kommit hit på order av ministeriet för att undersöka hur ni ”tjänstgör”. Det har kommit in för många klagomål mot er. Alla säger samma sak: ni plågar era soldater.
Löjtnantkolonelns ansikte blev vitt. Han stod förstelnad och utan ord. Kvinnan korsade armarna och la till med ett kallt leende:
— Och varför tittar ni och ger inte honnör? Ytterligare ett förseelse från er sida.
En grav tystnad föll över exercisplanen. Ingen vågade röra sig — bara löjtnantkoloneln stod där, för första gången stående utan svar.`
