Min svärmor gav mig varje år, i hemlighet för min man, en porslinsdocka.
I början trodde jag att det var oskyldiga gåvor. De var likadana som de dockor min mamma brukade ge mig som barn, och jag kände mig till och med lite glad över dem.
Jag förstod inte varför en vuxen kvinna skulle behöva dockor, men jag tog emot dem för att inte såra min svärmor och gömde dem i en låda på vinden.
Samma sak upprepades en andra gång: samma porslinsdocka, ett liknande ansikte, och återigen en begäran att inte berätta för min man.
— Minns du, sa min svärmor strängt, min son får inte veta om de här dockorna.
— Ja, förstås, svarade jag. — De ligger alla i lådan, han vet ingenting.
Jag gav det ingen större vikt. Jag tänkte att hon kanske var rädd för att bli retad av sin son — att han skulle kalla gåvorna fåniga och onödiga. Så gick tio år. Tio identiska årsdagar, tio identiska dockor.
Men en dag hittade min man av en slump lådan med dockorna. Hans ansikte förändrades. Han blev blek, som om han inte såg dockor utan något fruktansvärt.
— Vad är det? — frågade han skarpt.
— Din mammas gåvor… till våra årsdagar, svarade jag generat. — Och?
— Bränn dem genast! — skrek han och backade i skräck.
Jag förstod inte varför. Men när han berättade sanningen för mig kände jag en rysning.
Det visade sig att många år tidigare hade hans mor förlorat ett barn — något som ingen kände till.
I deras familj fanns en tro: varje gåvad docka skulle ersätta det ofödda barnet. Kvinnan som tog emot sådana dockor riskerade att själv förlora förmågan att få barn.
— Förstår du nu? — tittade min man på mig med smärta. — Hon lade sitt öde över på dig.
Först trodde jag inte på det. Jag tänkte att det var en dum vidskepelse. Men under tio års äktenskap hade vi inte kunnat få ett barn…
Vi brände dockorna. Alla tio. Deras porslinsansikten sprack och smälte i elden, och i mitt hjärta kämpade rädsla och lättnad.
Och det mest otroliga hände några månader senare: jag blev gravid.
Jag kommer aldrig att berätta det för min svärmor. Men än idag verkar det ibland som om jag i nattens stillhet hör porslinets svaga knaster…
