Ett tungt regn föll över staden. Vattnet rann från de täckta stånden och de få kunderna skyndade sig att söka skydd under paraplyer. En äldre kvinna vid namn Marie sålde som vanligt äpplen, päron och plommon på marknaden. Hon var där varje dag, i alla väder, och kände sedan länge alla stamkunder.
Men den dagen lade hon märke till någon hon aldrig sett förut.
På andra sidan torget, rakt i ösregnet, stod en liten flicka — högst sju år gammal. Hon hade inget paraply, håret var genomblött och den gamla klänningen klibbade mot kroppen. I famnen höll hon hårt en darrande grå kattunge.
Marie gick genast ut från skyddet och skyndade sig, med sjalen över huvudet, fram till barnet.
— Lilla vän, varför står du i regnet? Är du ensam? — frågade hon.
Flickan lyfte blicken mot henne med rädda ögon.
— Min katt… han blev rädd. Jag visste inte vart jag skulle gå… — viskade hon.
Marie lade varsamt handen på flickans axel och ledde henne in under taket.
— Var är dina föräldrar? — frågade hon mjukt och svepte in flickan i sin kappa.
Efter det flickan berättade blev Marie alldeles blek, hjärtat slog oroligt. Hon höll på att svimma.
Flickans mamma hade dött ett år tidigare. Fadern… började dricka mycket, ta hem ”vänner”, och bråk och skrik blev vardag.
Några dagar tidigare hade han gått iväg — ”på resa i jobbet”, sa han. Men han kom aldrig tillbaka. Och natten innan hade någon brutit sig in i deras lägenhet.
Flickan gömde sig i garderoben och hörde hur mannen rotade runt i rummen. När han gick därifrån tog hon sin kattunge och sprang ut. Sedan dess hade hon vandrat runt på gatorna.
— Jag vågade inte gå tillbaka dit, — sa hon med sänkt blick. — Det är mörkt och ingen kommer.
— Herre Gud…, viskade Marie.
Senare, i värmen hemma hos Marie, med en kopp te, lyckades hon ringa polisen. Flickan var redan anmäld saknad — grannar hade hört misstänkta ljud och slagit larm.
Det visade sig att någon verkligen hade brutit sig in — troligen en av pappans ”vänner” som ville plundra.
Flickan placerades tillfälligt på ett hem, men Marie började ordna med vårdnaden. Hon kände att ödet själv hade fört henne till flickan den regniga dagen.
