Thomas stod framför spegeln och rättade till sin slips när Emma kom in i rummet.
— ”Hur tycker du att jag ser ut?” frågade han med ett lätt leende utan att släppa spegelbilden med blicken.
— ”Väldigt elegant. Du ser fantastisk ut,” svarade hon försiktigt.
— ”Jag ser alltid ut så här,” svarade Thomas stolt. ”Och du då? Är du redo för middagen?”
— ”Självklart. Jag har lagat din favoriträtt — pasta och en fräsch sallad.”
Under middagen märkte Thomas att Emma knappt åt något.
— ”Varför äter du inte?”
— ”Jag är inte särskilt hungrig,” ryckte hon på axlarna.
— ”Det är kanske lika bra. Man måste tänka på figuren. Du vet att en direktörs fru måste se representabel ut. Och du… du är inte som förr.”
Emma kände hur hjärtat snörptes åt, men förblev tyst. Hon visste att ett gräl inte skulle leda någonstans.
— ”Förresten, jag går ensam till festen,” tillade han i förbifarten.
— ”Men du sa att du skulle ta med mig den här gången…”
— ”Jag har ändrat mig. Jag säger att du är trött. Ärligt talat blir det enklare utan dig. Du är för klumpig.”
Utan ett ord till lämnade Emma bordet och gick till ett annat rum. När hon såg barnen leka i trädgården insåg hon hur mycket hennes liv hade förändrats. Hon hade en gång drömt om en stor familj, ett hus fyllt av skratt. Men Thomas hittade alltid på ursäkter för att skjuta upp det — först karriären, sedan pengarna…
En vecka senare gick Emma anonymt på en arbetsintervju hos ett stort företag. Hon hade inte väntat sig att jobba på samma ställe som Thomas — men hon fick jobbet.
På kvällen för mottagningen valde Thomas sin slips, hoppades att Emma skulle säga vilken som var bäst. Men hon sa bara:
— ”Du borde sluta röka. Du ser blek ut.”
Han sa inget. Det här var inte den vanliga Emma, som alltid stöttade honom.
— ”Vad är det med dig?” frågade han irriterat.
— ”Jag lever äntligen för mig själv,” svarade hon lugnt.
Sedan ropade konferencieren på scenen:
— ”Välkomna vår nya avdelningschef: Emma Larsen!”
Thomas blev helt ställd. Hans fru, elegant i sin marinblå klänning, gick självsäkert upp på scenen.
— ”Vad gör du här?” fräste han senare i korridoren.
— ”Thomas, du har inte längre något att säga till om i mitt liv,” svarade hon lugnt. ”Jag har lämnat in skilsmässopappren. Nu får du leva ditt liv.”
— ”Allt det här på grund av jobbet?”
— ”Nej. Jag insåg bara att jag inte behöver stanna med någon som inte respekterar mig. Och ifall du har glömt: jag är din överordnade nu.”
Thomas stod paralyserad medan Emma gick tillbaka till festen, omgiven av beundrande kollegor. Den kvällen förstod hon vad det innebär att bli hörd, respekterad och fri.
