Min man och jag gifte oss när vi var 23 år. I början bodde vi hos mina föräldrar på landet, och vid 35 års ålder byggde vi vårt eget hus och ordnade trädgården.
Våra föräldrar och svärföräldrar tjatade hela tiden:
— När ska ni äntligen ge oss barnbarn?
Vi drömde också om att få barn, men det lyckades inte. Först vid 39 års ålder föddes vår efterlängtade dotter Christina.
Vi hade väntat så länge på henne att vi försökte göra allt för att göra henne nöjd. Christina hörde aldrig ett ”nej”. Trots att vi arbetade från morgon till kväll på gården, hjälpte hon aldrig till. Hon studerade bra, kom in på universitetet och är nu inne på sitt tredje år.
Nyligen träffade hon sin fästman och började prata om bröllop. Vi har några besparingar: 1 500 dollar. För oss är det en betydande summa, men Christina sa:
— Vad är det för löjlig summa? Det räcker inte ens till ett riktigt bröllop. Ni måste dessutom köpa en lägenhet åt oss!
Jag blev stum:
— Var skulle vi få tag på så mycket pengar?
— Tjäna dem! Vad har ni gjort under alla mina barndomsår? Ni borde ha tänkt på min framtid redan då! Annars, sälj ert hus!
Jag utbrast:
— Älskling, det är redan svårt för oss att hitta jobb i vår ålder…
— Det är ert eget fel att ni fick mig så sent. Ni är värdelösa nu, jag skäms för att visa mig med er — sade hon och gick.
Min man och jag satt tysta med tunga hjärtan. Kan vårt barn verkligen prata så?
Sedan sa min man, lugnt men bestämt:
— Okej, Christina. Vi kommer inte att sälja huset, och vi kommer inte att ge dig några pengar. Om du vill ha ett stort bröllop och en lägenhet, får du fixa det själv. Vi har gett dig utbildning; du är smart och ambitiös, du klarar det.
Christina utbrast:
— Överger ni mig?
— Nej — sa jag. — Vi älskar dig djupt. Men du är vuxen nu: det är dags att lära sig att inte bara kräva, utan också att agera själv.
Christina smällde igen dörren och hörde inte av sig på flera veckor. Vi var oroliga, men tog inte kontakt först. Några månader senare kom hon tillbaka på eget initiativ.
— Mamma, pappa… — sade hon försiktigt — jag har fått ett jobb. Det är förstås inte mitt drömjobb, men nu förstår jag hur svårt det är att tjäna pengar.
Hon tvekade, men kramade oss sedan:
— Förlåt mig. Jag hade så fel…
Vi log: vår dotter hade till slut förstått att föräldrars kärlek inte är en plånbok, utan omsorg, stöd och uppfostran.
Idag sparar Christina själv till sitt bröllop, och vi hjälper henne gärna – inte av skyldighet, utan för att hon har blivit en tacksam vuxen.
