Till min 60‑årsdag bestämde jag mig för att ordna en stor fest på en restaurang. Ett jubileum är en speciell stund, och jag bjöd in hela släkten. Den kvällen var stämningen på restaurangen glatt: vi dansade, skrattade och njöt av varandras sällskap.
Men allt förändrades plötsligt när min svärdotters mobiltelefon försvann. Oroliga kom hon till mig.
—Har du sett min mobil? Den låg precis här. —Jag tog upp min egen telefon och ringde hennes nummer. Istället för ringsignal hördes en märklig melodi som fick mig att tänka på kor som gick förbi restaurangen. Men det var hennes mobil, ljudet kom därifrån. Oksana skyndade till badrummet… och telefonen föll ner under bordet.
När jag plockade upp den såg jag på skärmen ett meddelande: “Kossa” och min bild. Orden kändes som en kniv i bröstet. Jag försökte intala mig själv att det bara var ett skämt. Men varför just på mitt jubileum, och varför så här?
Relationen mellan mig och min svärdotter hade alltid varit bra. Jag hade försökt stärka vårt band: jag gav henne presenter, en guldring på hennes födelsedag, jag erbjöd henne min andra lägenhet efter hennes bröllop. Det verkade som om jag var beredd att göra allt för att vinna hennes kärlek och förtroende. Men uppenbarligen räckte det inte.
Det var inte lätt att säga detta till min son. Halsen var stram, men jag valde att tala ärligt om vad jag sett.
—Sonen, jag… jag såg något på hennes mobil…
—Mamma, det är bara ett skämt! —avbröt han mig—. Sluta med det där pratet! —Han ryckte telefonen ur min hand, och jag stod där, förkrossad, tårarna brände. Jag log hela kvällen, men inuti var jag iskall och förkrossad. Till slut drog jag mig undan till badrummet och brast i gråt. Hur kan man behandla någon så efter alla år av kärlek och omsorg?
Nästa dag kunde jag inte tiga längre. Jag tog en taxi och åkte dit.
—Hej mamma! Vad händer utan förvarning? —sa min son förvånat.
—Jag behöver utrymme —svarade jag beslutsamt—. RIKTIGT utrymme, jag är ju en fet ko! —tillägg jag kallt.
—Mamma, varför säger du sådant?
—Ni har en vecka på er att packa ihop era saker och lämna mitt hus. Jag vill inte se er mer, varken dig eller din fru.
Min röst var fast, men inuti grät jag floder. Två dagar senare var de borta.
Nu dömer hela familjen mig för att ha kastat ut dem. Men jag kan fortfarande inte förlåta vad de gjorde.
