Min man, Sean, åkte på en hastig affärsresa två dagar före jul. Han sa att han måste lösa ett viktigt ärende med en klient. Det kom oväntat då vi alltid firat jul tillsammans, och jag kunde inte föreställa mig helgen utan honom. Jag hörsammade dock hans önskan trots oron i mitt hjärta.
Innan han åkte satt vi i köket och han lovade att vi skulle fira när han kom hem igen. Jag trodde honom. När han åkt var huset tomt. Jag bakade kakor, såg julfilmer och slog in paket men kände mig ändå orolig.
På kvällen ringde Sean medan jag satt med te koppen. Han sa att allt var lugnt, men i bakgrunden hördes ljud från något som lät som en restaurang. Jag frågade varför de åt så sent, men han svarade att det var ett brådskande möte och lade på hastigt.
När jag dagen därpå upptäckte hans bil på ett hotellparkering intill var min oro total. Mitt hjärta bankade vilt när jag begav mig dit för att få svar.
Vid receptionen visade jag Seans bild. Den förvånade kvinnan sade att paret gått vidare till hotellets restaurang. Jag följde hennes råd och gick in – och där satt Sean bredvid min far, som jag inte sett på 26 år.
När jag ropade »Pappa?» förklarade Sean: »Jag hittade honom, för din skull.» Min far, som drabbats av stroke och nu satt i rullstol, var här som överraskning.
Far berättade hur han hela tiden sökt efter mig, men min mamma dolt hans spår. Sean hade följt internetspår till honom och ordnat detta ofattbara julmirakel.
Vi satt länge och minns barndomens lekar och skratt. Jag förstod att äkta kärlek aldrig försvinner och kan föra oss samman igen. Den här julen blev mitt största mirakel.
