För två år sedan gick min dotter och min svärson bort, och nyligen tillbringade jag sommarlovet på stranden med mina barnbarn, Andy och Peter, när Andy plötsligt ropade: ”Mormor, titta! Där är vår mamma och vår pappa!”
Jag stod där som förstenad. Kvinnan på terrassen var en ofattbar kopia av min dotter Monica, och mannen var hans exakta dubbelgångare, Stephen.
Nyfiken lät jag en vän ta hand om barnen och följde dem smygande till en liten stuga i närheten. Jag vågade knappt andas när jag bankade på dörren – och där stod Monica, som jag trott var död.
Några dagar tidigare hade jag fått ett anonymt brev med orden ”De är inte borta på riktigt”, och min bank hade varnat mig om en misstänkt transaktion med ett virtuellt kort kopplat till Monicas konto. Allt föll på plats.
Monica och Stephen erkände att de, överväldigade av enorma skulder, iscensatt sin död för att ge sina barn en tryggare framtid. ”Vi trodde att det var den enda utvägen,” snyftade Monica.
Innan jag hann smälta det hela anlände polisen och grep paret. Ändå fick Monica och Stephen krama om sina barn, som innerligt trott att deras föräldrar återvänt. Och jag insåg att nu vilar barnbarnens framtid på mig.
