Livet har en tendens att överraska oss när vi minst anar det, och för mig kom den överraskningen i form av en bekant främling som klev in i mitt rum och vände allt upp och ner.
Jag heter Agatha, är i början av 70-årsåldern och har levt vad jag trott var ett stillsamt och händelselöst liv. Utan en make eller barn, och med bara några få avlägsna släktingar, har mina dagar mest kretsat kring mitt jobb och mina rutiner.
I nästan 30 år arbetade jag som kassörska i en collegematsal. Varje dag hälsade jag på studenterna med ett leende, skannade deras matkort och önskade dem lycka till med tentorna. Medan otaliga ansikten kom och gick och ensamheten av åldrandet började sätta in, lyckades jag ändå hitta en sorts tillfredsställelse i mitt enkla liv.
Arbetet gav mig stabilitet, och jag sparade flitigt för framtiden, väl medveten om att det inte skulle finnas någon som skulle ta hand om mig när jag blev gammal. Min noggranna planering såg till att jag kunde ha råd med en plats på ett anständigt äldreboende när tiden kom. Och här är jag nu, som lever ut mina dagar omgiven av andra med sina egna berättelser. Vi fördriver tiden med kortspel, stickning och ibland lite skvaller om besökare.
En dag, medan vi var försjunkna i vårt spel, körde en slank, modern SUV upp utanför — en ovanlig syn för vår annars lugna omgivning. Förarsidan öppnades, och en kvinna steg ut som såg ut som om hon kom direkt från ett högmodigt modemagasin. Hon bar en elegant kappa och hade en slående, ungdomlig närvaro.
Jag har äntligen hittat dig,” sa hon mjukt, hennes röst darrande av känslor.
Jag blev överraskad. “Hittat mig? Jag är ledsen, men jag kommer inte ihåg dig.”
Hennes blick var intensiv, som om hon vågade mig att minnas något betydelsefullt. “Jag satsar på att du inte heller kommer ihåg vad du gjorde för 22 år sedan. Det är faktiskt därför jag är här. Jag behöver påminna dig om vad som hände då när du…”
Mitt hjärta började slå snabbare. För tjugotvå år sedan? Vad kunde hon syfta på?
Hon tog ett djupt andetag. “Jag var student på det college där du arbetade. Du kanske inte känner igen mig nu, men då var jag bara en blyg och klumpig nybörjare. Jag heter Patricia.”
